emas

JAG BLIR SÅ FÖRBANNAD!!!!!!

Har just nattat T där uppe i de finska fjällen (lr är det ngn sorts urskog m dvärgbjörkar..?? Nä, jag tippar på fjäll.) Tänker på Siss o känner att jag inte kan lämna datorn utan att ha gjort en kvick uppdatering:

Idag har jag promenerat precis hur långt som helst o lagat jordens jävla godaste fiskgryta! Erkänner att det inte var mitt eget recept, men jag kunde inte låta bli att lägga lite egen fjong på det förstås.. Rivet limeskal o sånt. Fiint!
Det jag är mest stolt över är att jag organiserat upp mina studier lite. Efter morgondagens föreläsning tänkte jag börja läsa kursboken.. Börjar vara på tiden!

Eftersom jag inte kan tänka mig att ngn har lust att läsa recept i min blogg så skiter jag i receptet till ngn ropar efter det.

Kram o gonatt!

Ny skidtur igen igår. Siktade på den gula rundan, drygt 5,5 km. Tänkte jag skulle hinna säga hejdå till T innan han körde upp till Kiruna igen, så efter att ha tagit mig runt den gula rundan slog jag in på ett annat spår i tron om att det skulle ta mig tillbaka till stadion vid Kronan. Men då körde jag förstås vilse... Alltså, spåret försvann ju inte, det var bara att följa, men det ledde inte dit jag trodde. Det blev en extrarunda på flera kilometer innan jag till slut hamnade vid start/mål och fick välja ett nytt spår igen. Den här gången valde jag blått. Och blått var the shit. Men jag hade alltså halkat runt i sammanlagt nästan en mil innan jag slutligen hittade tillbaka till stadion på Kronan. Inte för att jag var ledsen för det. Sträckan kändes inte så farligt lång - en mil på skidor är inte lika långt som en mil i joggingdojerna. Flåset är väl inte som det en gång varit, men det tar sig!

Hade solen i ögonen när jag körde hem från skolan och luften var riktigt mjuk och skön att andas när jag promenerade från parkeringen. Och tanken började ta form.. Tänk om man skulle..... ändå.....

Och så gjorde jag det!! Jag drog på mig löparkläderna, langade in skidorna i bilen och åkte bort till ormberget, taggad som bara fan!! Jag trodde det skulle kännas vingligt i början - det är ju trots allt mer än tio år sedan jag stod på ett par längdskidor! - men jag var stadig som en lindansare i en bilbarnstol! Det enda var att jag hade taskig valla.. Det var så bakhalt att jag inte hade grepp ens i nedförslut! Jag åkte bara några hundra meter innan jag bestämde mig för att jag inte orkade staka hela vägen runt. Vände, in i bilen, rally hem, ner i källaren o grävde fram valla.. Kletade på ett ordentligt lager fästvalla och så tillbaka till Ormberget. Iiiihaaa, hela två blå varv!! 

Tempot var väl kanske inte så att jag platsar i skidlandslaget ens nästa säsong, men... Det tar sig:)

Idag är jag ledig.. Eller, det är kanske inte helt sant. Men jag har inga föreläsningar idag. Jag har tagit vara på det till max so far. Sov halva förmiddagen, tittade på damernas 10 kilometer klassiskt och pratade med min förrymde sambo. Han ringde och var arg så det skvätte om det. Rådande förhållanden ihop med hans enorma yrkesstolthet gör tillvaron besvärlig..
  Just nu sitter jag och lyssnar på Dolly Partoch och försöker bestämma mig. Jag är i valet och kvalet; ska jag sticka och träna nu, eller ska jag vänta till box-passet ikväll? Jag älskar mina lyxproblem!

Jag måste bara kommentera min födelsedag. Det var så många som hörde av sig och grattade, sådana som jag inte trodde hade en aning om att jag fyllde år och än mindre skulle komma med ett grattis! Jag är imponerad. Och glad förstås! (Tack allihop!!!)
  Det var lite i sista sekunden som jag kom på att det skulle bli ngn tårta eller något firande över huvud taget, men jag är glad att jag gjorde det. Det enda jobbiga var att jag efter söndagens kalas hade en halv chokladtårta kvar i kylen. Det resulterade i att jag ätit chokladtårta alla mål hela veckan, utom de gånger jag käkat lunch i skolan. Det känns lite som ett Maie Antoinette-tema. Jag ber min hårt ansatta kropp om förlåtelse och tröstar med att jag inte fyller oftare än en gång om året.
  Jag har en anhalt kvar av firandet, men den innebär inte någon tårta (Tack Gode Gud för det!!). På lördag är det girls night out med Ullis&Ema. Då ger vi resten av världen fingret och har bara snorkul ihop! Fantastiskt roligt!

Här kommer lite bilder från Tårtjävelns tillblivelse. Och sånt.


Här har vi beviset på att jag är kvinna: Simultankapacitet! Kan både baka och städa samtidigt! Eller i alla fall hålla en visp och krama ur en trasa samtidigt... Som ni ser kräver det en viss koncentration.


Ma och Siss käkar kvällsmacka och diskuterar mina paket..


Här tar jag den första tårtbiten. Och den skulle följas av många, många under resten av veckan! Ouff!!!

Jag var iväg på boxpasset igår. Jag stressade som FAN för att hinna dit efter skolan. Tog buss(!) hem från skolan, käkade samtidigt som jag packade träningsväskan och sedan var klockan 17.40. Jag panikpulsade genom snöstormen, i hård motvind och med snön som småspik (fast kändes som fyrtums!) i ögonen. (Vafan ska vädret ge sig på en just en sån dag för, när man har så bråttom!!?). Snösvängen i Luleå är på personalkonferens i Rio de Janeiro eller något. Lägligt.
Med sex minuter till avspark rusade jag in i omklädningsrummet, slet av mig ytterkläderna, fyllde vattenflaskan och flängde sedan i vild galopp nedför trapporna till spegelsalen. Ryckte upp dörren och...
...och där stod en klase småflickor i pastelliga trikåer och benvärmare och tittade förskräckt på mig.
Något kändes fel. Jättefel! Antingen hade jag valt helt fel kläder för tillfället, valt helt fel pass, eller så var det helt enkelt fel ställe!
"Eeh.. är det här boxpasset...?" undrade jag förvirrat.
Kycklingmamman i salen upplyste mig om att de hade salen till klockan 19, att de inte skulle boxas och att det jag eventuellt skulle på i den salen började tidigast klockan sju i så fall. Jahapp. Jag önskade pastellflickorna och kycklingmamman lycka till och så gick jag upp o cyklade och styrketränade fram till passet började. Klockan 19.00..
  Passet var helt ok och jag var lagom slut när jag vinglade hemåt genom drivorna - mitt på vägen:)

Ikväll ska jag ÄNTLIGEN träffa U.

Det har nu gått mer än en vecka sedan vi kom hem från Hemavan, och vi har tillbringat all denna tid i soffan, åt att vara sjuka. Härligt!
  Natten till igår blev jag sämre igen och igår var det min tur att vara fullständigt utslagen. Inte desto mindre körde vi 6 maskiner tvätt och åkte och handlade. Fan vad tapper jag är alltså! Iofs hade jag stora planer på att ta mig ut på skidorna eller ta ett pass på gymet (det var innan jag blev sämre igen) men när jag vaknade insåg jag att det var absolut orimligt, omöjligt, ogenomförbart. Snoret rann, jag hostade så det rev hela vägen från tårna upp i svalget, hela kroppen värkte (särskilt rygg, höfter och ben) och jag var yr och matt av febern. Dessutom orkade jag inte äta på hela dagen vilket gjorde yrseln och matteheten ännu värre. När vi sent på kvällen åkte och handlade svängde vi förbi Max.. Bra mat för en sjukling haha! Sedan passade jag på att trycka i mig lite tunga droger. En trippeldos echinaforce, några Mercurius Sol D-30, och en överdos C-vitamin. Sugtablett, brus, en apelsin, tre clementiner och ett gäng syfilis (eg heter de väl physalis, men jag kallar dem syfilis). Idag är jag bättre igen. Det där med överdrivet c-vitaminintag är en höjdare! :) 

Jag har lovat A att hjälpa henne att redigera en rapport, så hon kommer och hämtar mig klockan tre, dvs om 20 minuter. Och jag har inte ens kommit mig för att käka frukost än! Nu börjar T röra på sig där inne i sovrummet. Kan kanske göra gemensam sak med honom och käka frukost ihop?