Som en fura
Gjorde världens jävla praktvurpa. Precis där man byter spår för att åka in mot Kronan är det en nedförbacke. Plötsligt var mina skidor på väg åt helt olika håll o jag, jag fortsatte rakt fram. Kunde inte välja vilken skida jag skulle följa.. Jag såg bara lyktstolpen jag var på väg mot i rasande fart och stöp som en fura i snön. Gled ca tio meter på brösten med snön sprutande åt alla håll omkring mig. Oufff!! Efter en del bök lyckades jag ta mig upp på fötter(/skidor) igen, arg som ett bi. Jävla, jävla skit!!! Såg mig omkring; hade någon sett mig? Nej, puh! Och så blev jag tvungen att börja skratta åt mig själv!
Huvudet och nacken värkte lite av den osmidiga landningen. Stakade som en idiot de sista hundra metrarna fram till parkeringen. Summerade: skön tur, men vurpan kändes överflödig..
Vilse i pannkakan
Ny skidtur igen igår. Siktade på den gula rundan, drygt 5,5 km. Tänkte jag skulle hinna säga hejdå till T innan han körde upp till Kiruna igen, så efter att ha tagit mig runt den gula rundan slog jag in på ett annat spår i tron om att det skulle ta mig tillbaka till stadion vid Kronan. Men då körde jag förstås vilse... Alltså, spåret försvann ju inte, det var bara att följa, men det ledde inte dit jag trodde. Det blev en extrarunda på flera kilometer innan jag till slut hamnade vid start/mål och fick välja ett nytt spår igen. Den här gången valde jag blått. Och blått var the shit. Men jag hade alltså halkat runt i sammanlagt nästan en mil innan jag slutligen hittade tillbaka till stadion på Kronan. Inte för att jag var ledsen för det. Sträckan kändes inte så farligt lång - en mil på skidor är inte lika långt som en mil i joggingdojerna. Flåset är väl inte som det en gång varit, men det tar sig!
På rätt spår
Hade solen i ögonen när jag körde hem från skolan och luften var riktigt mjuk och skön att andas när jag promenerade från parkeringen. Och tanken började ta form.. Tänk om man skulle..... ändå.....
Och så gjorde jag det!! Jag drog på mig löparkläderna, langade in skidorna i bilen och åkte bort till ormberget, taggad som bara fan!! Jag trodde det skulle kännas vingligt i början - det är ju trots allt mer än tio år sedan jag stod på ett par längdskidor! - men jag var stadig som en lindansare i en bilbarnstol! Det enda var att jag hade taskig valla.. Det var så bakhalt att jag inte hade grepp ens i nedförslut! Jag åkte bara några hundra meter innan jag bestämde mig för att jag inte orkade staka hela vägen runt. Vände, in i bilen, rally hem, ner i källaren o grävde fram valla.. Kletade på ett ordentligt lager fästvalla och så tillbaka till Ormberget. Iiiihaaa, hela två blå varv!!
Tempot var väl kanske inte så att jag platsar i skidlandslaget ens nästa säsong, men... Det tar sig:)