Långsam förmiddag

Sitter framför skärmen med en massa siffror. Solen skiner ute och jag har svårt att koncentrera mig. Vill ut! Hade tänkt jag skulle fått stöka undan det här kalkylfanskapet idag så att jag kan gå över till ngt annat sen, men det går jävligt segt. Tusen andra tankar fångar min uppmärksamhet och siffrorna har lite för svag attraktionskraft för att få mig tillbaka på spåret igen.

Fem timmar till avfärd, åtta timmar till min älsklings famn.

Konstigt utvilad!

Man blir lite desorienterad av att jobba såhär. Flacka runt, hinna landa i olika verkligeheter, försöka hålla ihop dem och sig själv och samtidigt kunna ge, prestera, leverera. Till allt och alla runtomkring. Konstigt hur jag fortfarande påverkas så mycket av förväntningar.
  Igår sprang jag. Så fruktansvärt skönt att rensa huvudet! Jobbet rinner ut, det gapigt dåliga samvetet sänker volymen och efteråt är allt lugnt, skönt och i balans. Så i balans att jag slocknade på soffan framför tv:n när jag kom hem. Det är ett under att jag klarade hela natten på den soffan, ännu ett bevis på min stora talang och begåvning: Jag är en jävla stjärna på att sova!
  Sofforna i Boendet är nog millenniets mest obekväma sittyg, tillräckligt stora för att ett småvuxet pygmébarn ska kunna ligga raklång. Stenhårda och kantiga armstöd att vila sitt trötta huvud på. Jag vaknade av att den morgonpigge combon kom uppför trappan, blev imponerad av min egen prestation - och somnade om! Min telefon började ringa och jag snoozade i trekvart. Han väckte mig 05.40 och sa att om jag skulle åka med honom så började det snart vara dags! Jag klarade dusch, påklädning och frukost på 11 minuter. Det måste vara något sorts rekord! När jag satte mig i bilen insåg jag att jag var pigg. Trots en natt på Djävulssoffan kände jag mig konstigt utvilad. Combon undrade ifall det var med betoning på Konstigt.. 
  Idag ska jag försöka avsluta kalkylen. Och gjuta. Det blir en bra dag - jag gör det till en bra dag!