Lågsäsong
Praktikanten på T:s jobb gjorde sin sista vecka och skulle firas av. Vi strålade samman på Invit. Det var rätt välfyllt när vi kom, men det varade bara fram till halv elva ungefär. Då började after work-folket drypa av och vi gick vidare. Kollade läget på Olivers, men där ekade det tomt och vakten närapå avrådde oss från att gå in. Så vi gjorde ett lappkast och gick bort till Kaffelino i stället. Där ekade det om möljigt ännu mer och efterklangstiden var längre än tomtens skägg, men vi parkerade vid baren. En kväll i lugnt tempo. Till och med partydjuren verkar ha gått i ide.
När vi inte ides dricka mer öl ropade C:s mage efter pizza, så vi gick bort till matstället. Där hittade vi stans enda figur som inte gått i ide. En vältankad medelålders tant som stod och skrek för allt vad tygen höll. Jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om, men hon var het som fan och gjorde Jävligt Klart för alla närvarande att hon Fan inte tänkte betala för att killen bakom henne i kön hade högre utbildning än hon. Jag tror hon var arbetslös och arg på politiken. Och på killen bakom henne i kön. Ja, egentligen verkade hon faktiskt vara arg på hela världen. Hon blev utkastad. Två gånger. Hela hennes tragikomiska uppenbarelse gjodre mig lite beklämd, men å andra sidan var hon rätt upplivande. Det var kvällens underhållning och behållning!
Sen kungjorde T att hans ben slutade fungera i samma ögonblick som han tog den sista tuggan pizza, så vi var tvungna att ringa på taxi. Även om jag är Emot att åka taxi hem från krogen så måste jag faktiskt erkänna att det var skönt att slippa gå hem i den där skitblåsten.
Tagen på bar gärning
Jag skulle verkligen inte bli någon bra samhällsparasit. Jag skulle klara en vecka som arbetslös eller sjukskriven och sen skulle jag börja klättra på väggarna och skriva desperata blogginlägg om hur frustrerad jag är och hur meningslös jag känenr mig. Som nu. Elva dagars sjukdom och inaktivitet, som dessutom brutits av både ett gig (jag hängde med till Rekyls hemliga reunion förra veckan när T körde lastbil med feber heh!) och viss samvaro med A, och jag är helt jävla förstörd! Jag vet inte ens vilken veckodag det är!!
Men idag hände något som kastade mig ur mitt desperat apatiska tillstånd (kan man vara desperat apatisk? Det känns som att de två på något sätt är motsatser till varandra som omöjligt kan existera samtidigt, i alla fall inte i samma person. Whatever!). Jag kikade runt lite på mina favoritbloggar och plötsligt läser jag mitt eget namn! WHAT!! Det kändes som att råka få syn på sig själv i spegeln med rufsigt hår och gigantiska påsar under ögonen när man stiger upp mitt i natten för att kissa. Påkommen, tagen på bar gärning!
Jag finns. Coolt.
Vo hände!??
Anedningen till att jag nu säger "vo hände!??" är klockan.. Den visar 01. 35. Prick. Och jag som sa jag skulle i säng före tolv i natt! T har legat o snarkat på soffan bakom mig sedan kl nio. Jahapp.
Jag har våldsätit clementiner den senaste veckan. När vi var och handlade idag köpte jag minst två kilo. De kommer att vara slut om ett par dagar. Jag skyller på att jag är förkyld fortfarande och behöver Jättemycket C-vitamin!
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag ska bara äta några clementiner först...
Vems saker åker?
Jag har planer på att göra en garderobsrensning. Mest för att få plats att gömma undan mer av det som ligger framme och skräpar. Borde ta hit en container och bara ösa ut allt jag får tag på genom fönstret! Så skönt att inte äga något alls! Fast inte helt praktiskt. Får fundera en runda till.
Kanske om jag bara öser ut T:s prylar! Han har ändå så mycket saker så han märker säkert inte om hälften skulle försvinna! Hehe! Men då skulle jag säkert inte vara helt populär här hemma sen. Får fly till en avlägsen semesterort några månader.. Kanske inte heller en perfekt idé. Ska se till att jobba lite mer på den, för något måste UT!
Ska snart och handla. Mat.
En släng av sleven
Det har nu gått mer än en vecka sedan vi kom hem från Hemavan, och vi har tillbringat all denna tid i soffan, åt att vara sjuka. Härligt!
Natten till igår blev jag sämre igen och igår var det min tur att vara fullständigt utslagen. Inte desto mindre körde vi 6 maskiner tvätt och åkte och handlade. Fan vad tapper jag är alltså! Iofs hade jag stora planer på att ta mig ut på skidorna eller ta ett pass på gymet (det var innan jag blev sämre igen) men när jag vaknade insåg jag att det var absolut orimligt, omöjligt, ogenomförbart. Snoret rann, jag hostade så det rev hela vägen från tårna upp i svalget, hela kroppen värkte (särskilt rygg, höfter och ben) och jag var yr och matt av febern. Dessutom orkade jag inte äta på hela dagen vilket gjorde yrseln och matteheten ännu värre. När vi sent på kvällen åkte och handlade svängde vi förbi Max.. Bra mat för en sjukling haha! Sedan passade jag på att trycka i mig lite tunga droger. En trippeldos echinaforce, några Mercurius Sol D-30, och en överdos C-vitamin. Sugtablett, brus, en apelsin, tre clementiner och ett gäng syfilis (eg heter de väl physalis, men jag kallar dem syfilis). Idag är jag bättre igen. Det där med överdrivet c-vitaminintag är en höjdare! :)
Jag har lovat A att hjälpa henne att redigera en rapport, så hon kommer och hämtar mig klockan tre, dvs om 20 minuter. Och jag har inte ens kommit mig för att käka frukost än! Nu börjar T röra på sig där inne i sovrummet. Kan kanske göra gemensam sak med honom och käka frukost ihop?
Nere för räkning
Vi påbörjde vår hemresa vid lunch den 3:e, men kom hem först sent på kvällen efter vår omväg via Umeå. Skotern var ju tvungen att återbördas till sin rätta ägare. Redan i bilen började T klaga på att han frös.
Natten till den 4:e vaknade jag av att han ruskade på mig och rabblade något osammanhängande. Sedan vände han på sig och låg helt tyst. Jag fattade ingenting och var dessutom lite småsur över att ha blivit väckt mitt i en skön dröm, som jag inte ens kunde komma ihåg längre. När jag petade lite på honom och undrade vad det var frågan om egentligen så svarade han, något irriterat: "Vänta, jag måste bara hämta nycklarna först!" Feberyra, insåg jag efter att ha lagt handen på hans panna. Han var brännhet. Det var så att jag till och med blev orolig och gick upp och hämtade alvedon och vatten som jag tvingade i honom. Sedan dess har han legat nere för räkning. Periodvis har han bara legat o vickat på tårna, på samma sätt som när han är riktigt jävla bakis. Ont i kroppen.
Själv har jag kommit ganska lindrigt undan. Lite tjock i näsa och hals och igår hade jag ont i ben, höfter och rygg, men det är en barnlek jämfört med det som T verkar dras med. Eller så är det det där med karlar och flunsor.. Heh!
Vi har bott i soffan. Tittat på tv, plöjt igenom en av mina julklappar - Lost säsong 4, sett på film och lyssnat på en rätt kass ljudbok. Lost-säsongen kändes för kort, filmerna var både bra och dåliga och ljudboken var som sagt kass. Men det var skönt att ligga med tända ljus, ett glas vin och en feberhet älskling intill sig och lyssna. Nu är han på gig. Fortfarande med feber, men ingen annan kunde komma och köra lastbilen. Själv funderar jag på att ta tag i kapitlet frukost. Klockan är ju trots allt 17.35...
Jag sa inte så mycket om min nyårsafton. Den kom liksom bort i skoteråkandets, romdrickandets och sällskapsspelandets idyll.. Jag var ett irriterat pms-monster med frustration och skav i hela kroppen fram till middagen. Men där lyckades jag rycka upp mig och kvällen och natten var som resten av veckan. Helt jävla fantastisk! En bekant till C som jobbar på en restaurang där uppe hade skaffat fram en fin hjortinnerfilé åt oss, och vi lyckades googla fram ett recept och dessutom genomföra det, så att vi efter avslutad måltid satt och var i det närmaste mållösa allihop. På tolvslaget gick vi ut och skålade i champagne och tittade på raketerna som sköts upp överallt omkring oss. Grannarna i stugan intill verkade ha lagt en halv förmögenhet på nyårsbomber, för de sände iväg missiler som smällde o glittrade så fönsterrutorna skallrade och röken låg tät i timmar efteråt.
Jag gav inga nyårslöften. Det känns rätt meningslöst. Rentav korkat! Löften kan man ge vilken dag på året som helst, och det känns dumt att inleda året med ett löfte, särkilt om det är av ett sådant slag att man inte säkert vet att man kan hålla det. I stället önskade jag. Någon släppte iväg såna där papperspåsar med eld under som blir som små luftballonger, och jag stod och tittade på ljusen tills de blev till små ljusprickar som försvann bland stjärnorna på himlen, och önskade mig saker för det nya året.
Nyår i Hemavan..
Vi kom fram sent. C, M och deras sexmånaders lilla V var redan där.
Veckan där uppe var lite som en dålig film. Dålig eftersom det helt saknades intriger. Det vara Bara Bra! Det enda som kanske drog ned lite var att jag aldrig kom ut på någon premiärtur på mina nya längdskidor. De första dagarna var spåren så isiga och fulla med kvistar och skit att turistinformationens personal å det bestämdaste avrådde mig från att ge mig ut. Det var förenat med livsfara.. Hmm, inte för att jag vet hur man ska lyckas ha ihjäl sig på ett par längdskidor, men det finns säkert något sätt. Och jag tvivlar inte på att jag hade lyckats ådra mig ett blåmärke eller två om jag försökt. Hur som helst så hade jag inte hunnit valla skidorna än, så jag köpte valla och gick hem och vallade skidorna istället (appropå det så drömde jag faktiskt att jag var ute på skidorna inatt. Och det var bakhalt såinihelvete för att jag hade använt valla för temperaturer kring nollstrecket och att det i drömmen var jävligt mycket kallare än så!). Sen blev skidorna stående. Antalet ljusa timmar på ett dygn är inte så många kring nyår och vi var ute på en massa skoterutflykter på fjället i stället. Skidspår finns hemma i Luleå med, men inte så många fjäll.
På fredagen köpte jag ett dagskort i backen och hyrde slalomskidor.. Slalom är en ganska normal aktivitet för Hemavans besökare, men för mig innebar det en premiär. Det var första gången jag stod på ett par slalomskidor sedan jag hade sönder knät 2001. Här hade det passat ganska bra att säga att jag stod högst upp i backen med svettiga handflator och skallrande knän, och sedan, med dödångesten rivande i mellangärdet kastade mig utför branten, men så var det förstås inte. Nog för att jag anade ett pirr i magtrakten när jag stod i liften på väg upp, men det var först när jag kom ner efter det första åket med båda knäna i behåll som jag insåg hur nervös jag varit. Händerna skakade och det kändes som att jag behövde kräkas eller bajsa på mig eller dö! Jag var tvungen att gå in och andas en stund. Men sedan åkte jag ända tills backen stängde klockan åtta på kvällen. Fy faan vad härligt!!
Vi spelade kort och en massa sällskapsspel, lekte med V, lagade mat ihop, körde skoter, tittade på film, gick och badade på badhuset, åt godis, drack alkoholhaltiga drycker av olika slag och hade det helt enkelt löjligt bra i en hel jävla vecka! Sådär, nu kan ni få uttrycka er avundsjuka! ;)
Jul, separationsångest och en klapp på axeln
Jag tänkte börja med att be om ursäkt för att jag är så dålig på att uppdatera, men det börjar kännas lite tjatigt, så jag tror faktiskt jag skiter i det! Orkar någon hänga med här ändå så är det väl värt en klapp på axeln, men det är ju trots allt mest för min egen skull som jag gör det här! Ni som tar del av resultatet kommer tyvärr i andra hand!
Till alla er som är värda en klapp på axeln så kan jag berätta att jag haft ett fantastiskt skönt och avslappnat jullov. Och att jag fortfarande inte vet när det kommer att upphöra. Jag startade datorn för att kolla när läsperioden drar igång igen, men fortsätter att skjuta upp det in i det längsta.
Att avsluta uppe i Gällivare var förenat med rätt mycket separationsångest. I alla fall under tiden jag packade och städade upp i Boendet. Stället och människorna finns ju kvar! Men jag kommer att sakna jobbet. Kanske inte att stiga upp fem på morgonen, sätta sig i en kall bil och åka 3 mil ut i ingenstans för att byta om till världens jävla skitigaste arbetskläder och bege sig ut i iskyla och blåst och pulsa så långt bort från etableringens varma baracker man kan komma utan att hamna i dammen - bara för att upptäcka att man glömt något och få pulsa tillbaka en halv kilometer för att hämta det man glömt. Eller jo. Det kommer jag nog att göra. Det var ju en del av tjusningen med det hela! Allt utom att stiga upp kl 5 på morgonen och vara så trött så att man skulle sälja sin egen mor och pojkvännens alla prylar bara för att få snooza en gång till..
Julhelgen var jag hemma i paradiset och som en extra karamell att suga på visade det sig att Brorsan (den utan fru och barn) skulle komma upp från människobyn och fira en vit jul. Och julen var precis så vit och julig som den skulle. I övrigt kom den med lite mer stolliga upptåg och lite mindre onyttig mat än vad som är brukligt i andra svenska hem, men å andra sidan är det sällan vår familj prickar det som verkar vara norm.. Jag kompenserade med att äta några extra chokladpraliner innan jag åkte därifrån.
God Jul för fan!