emas

Har suttit hemma och glott på väggarna så länge att det börjar kännas som att jag inte finns på riktigt. Min existens är bara mitt eget vansinniga påhitt och ju längre tiden går utan att jag gör något vettigt, desto mer osannolikt och overkligt framstår det där fantasifostret.
  Jag skulle verkligen inte bli någon bra samhällsparasit. Jag skulle klara en vecka som arbetslös eller sjukskriven och sen skulle jag börja klättra på väggarna och skriva desperata blogginlägg om hur frustrerad jag är och hur meningslös jag känenr mig. Som nu. Elva dagars sjukdom och inaktivitet, som dessutom brutits av både ett gig (jag hängde med till Rekyls hemliga reunion förra veckan när T körde lastbil med feber heh!) och viss samvaro med A, och jag är helt jävla förstörd! Jag vet inte ens vilken veckodag det är!!

Men idag hände något som kastade mig ur mitt desperat apatiska tillstånd (kan man vara desperat apatisk? Det känns som att de två på något sätt är motsatser till varandra som omöjligt kan existera samtidigt, i alla fall inte i samma person. Whatever!). Jag kikade runt lite på mina favoritbloggar och plötsligt läser jag mitt eget namn! WHAT!! Det kändes som att råka få syn på sig själv i spegeln med rufsigt hår och gigantiska påsar under ögonen när man stiger upp mitt i natten för att kissa. Påkommen, tagen på bar gärning!

Jag finns. Coolt.