emas - Nyår i Hemavan..

Den 27:e satte jag mig på bussen ner mot Umeå. När jag kom fram lyckades jag med en hel del våld och några väl valda svordomar få in min packning i ett förvaringsskåp och så knatade jag iväg till Stadium på Kungsgatan för att köpa mig ett par längdskidor. En timme senare klev jag ut därifrån, 3500 kr fattigare men med skidor, stavar och pjäxor. Jag gick tillbaka till busstation och lyckades slita ut packningen ur förvaringsskåpets käftar. T kom med färjan från Vasa och hade varit iväg på ngn parkering och hämtat ett släp. På släpet stod en nyrepad skoter. Den skulle med till Hemavan. Nu fick jag det att låta som att vi snodde ett släp med en skoter, och det hade iofs varit rätt lustigt att låta er fortsätta tro det, men så var det förstås inte. Skotern tillhör en kompis pappa som bor några mil utanför Umeå, och släpet hade han ställt på den där parkeringen för att vi enkelt skulle kunna hämta det på väg till Hemavan.

Vi kom fram sent. C, M och deras sexmånaders lilla V var redan där.
Veckan där uppe var lite som en dålig film. Dålig eftersom det helt saknades intriger. Det vara Bara Bra! Det enda som kanske drog ned lite var att jag aldrig kom ut på någon premiärtur på mina nya längdskidor. De första dagarna var spåren så isiga och fulla med kvistar och skit att turistinformationens personal å det bestämdaste avrådde mig från att ge mig ut. Det var förenat med livsfara.. Hmm, inte för att jag vet hur man ska lyckas ha ihjäl sig på ett par längdskidor, men det finns säkert något sätt. Och jag tvivlar inte på att jag hade lyckats ådra mig ett blåmärke eller två om jag försökt. Hur som helst så hade jag inte hunnit valla skidorna än, så jag köpte valla och gick hem och vallade skidorna istället (appropå det så drömde jag faktiskt att jag var ute på skidorna inatt. Och det var bakhalt såinihelvete för att jag hade använt valla för temperaturer kring nollstrecket och att det i drömmen var jävligt mycket kallare än så!). Sen blev skidorna stående. Antalet ljusa timmar på ett dygn är inte så många kring nyår och vi var ute på en massa skoterutflykter på fjället i stället. Skidspår finns hemma i Luleå med, men inte så många fjäll.

På fredagen köpte jag ett dagskort i backen och hyrde slalomskidor.. Slalom är en ganska normal aktivitet för Hemavans besökare, men för mig innebar det en premiär. Det var första gången jag stod på ett par slalomskidor sedan jag hade sönder knät 2001. Här hade det passat ganska bra att säga att jag stod högst upp i backen med svettiga handflator och skallrande knän, och sedan, med dödångesten rivande i mellangärdet kastade mig utför branten, men så var det förstås inte. Nog för att jag anade ett pirr i magtrakten när jag stod i liften på väg upp, men det var först när jag kom ner efter det första åket med båda knäna i behåll som jag insåg hur nervös jag varit. Händerna skakade och det kändes som att jag behövde kräkas eller bajsa på mig eller dö! Jag var tvungen att gå in och andas en stund. Men sedan åkte jag ända tills backen stängde klockan åtta på kvällen. Fy faan vad härligt!!

Vi spelade kort och en massa sällskapsspel, lekte med V, lagade mat ihop, körde skoter, tittade på film, gick och badade på badhuset, åt godis, drack alkoholhaltiga drycker av olika slag och hade det helt enkelt löjligt bra i en hel jävla vecka! Sådär, nu kan ni få uttrycka er avundsjuka! ;)