Nere för räkning
Och för den som faktiskt kände ett sting av avundsjuka efter det förra inlägget kommer här en möjlighet till en portion av den enda sanna glädjen: Skadegjäden!
Vi påbörjde vår hemresa vid lunch den 3:e, men kom hem först sent på kvällen efter vår omväg via Umeå. Skotern var ju tvungen att återbördas till sin rätta ägare. Redan i bilen började T klaga på att han frös.
Natten till den 4:e vaknade jag av att han ruskade på mig och rabblade något osammanhängande. Sedan vände han på sig och låg helt tyst. Jag fattade ingenting och var dessutom lite småsur över att ha blivit väckt mitt i en skön dröm, som jag inte ens kunde komma ihåg längre. När jag petade lite på honom och undrade vad det var frågan om egentligen så svarade han, något irriterat: "Vänta, jag måste bara hämta nycklarna först!" Feberyra, insåg jag efter att ha lagt handen på hans panna. Han var brännhet. Det var så att jag till och med blev orolig och gick upp och hämtade alvedon och vatten som jag tvingade i honom. Sedan dess har han legat nere för räkning. Periodvis har han bara legat o vickat på tårna, på samma sätt som när han är riktigt jävla bakis. Ont i kroppen.
Själv har jag kommit ganska lindrigt undan. Lite tjock i näsa och hals och igår hade jag ont i ben, höfter och rygg, men det är en barnlek jämfört med det som T verkar dras med. Eller så är det det där med karlar och flunsor.. Heh!
Vi har bott i soffan. Tittat på tv, plöjt igenom en av mina julklappar - Lost säsong 4, sett på film och lyssnat på en rätt kass ljudbok. Lost-säsongen kändes för kort, filmerna var både bra och dåliga och ljudboken var som sagt kass. Men det var skönt att ligga med tända ljus, ett glas vin och en feberhet älskling intill sig och lyssna. Nu är han på gig. Fortfarande med feber, men ingen annan kunde komma och köra lastbilen. Själv funderar jag på att ta tag i kapitlet frukost. Klockan är ju trots allt 17.35...
Jag sa inte så mycket om min nyårsafton. Den kom liksom bort i skoteråkandets, romdrickandets och sällskapsspelandets idyll.. Jag var ett irriterat pms-monster med frustration och skav i hela kroppen fram till middagen. Men där lyckades jag rycka upp mig och kvällen och natten var som resten av veckan. Helt jävla fantastisk! En bekant till C som jobbar på en restaurang där uppe hade skaffat fram en fin hjortinnerfilé åt oss, och vi lyckades googla fram ett recept och dessutom genomföra det, så att vi efter avslutad måltid satt och var i det närmaste mållösa allihop. På tolvslaget gick vi ut och skålade i champagne och tittade på raketerna som sköts upp överallt omkring oss. Grannarna i stugan intill verkade ha lagt en halv förmögenhet på nyårsbomber, för de sände iväg missiler som smällde o glittrade så fönsterrutorna skallrade och röken låg tät i timmar efteråt.
Jag gav inga nyårslöften. Det känns rätt meningslöst. Rentav korkat! Löften kan man ge vilken dag på året som helst, och det känns dumt att inleda året med ett löfte, särkilt om det är av ett sådant slag att man inte säkert vet att man kan hålla det. I stället önskade jag. Någon släppte iväg såna där papperspåsar med eld under som blir som små luftballonger, och jag stod och tittade på ljusen tills de blev till små ljusprickar som försvann bland stjärnorna på himlen, och önskade mig saker för det nya året.
Vi påbörjde vår hemresa vid lunch den 3:e, men kom hem först sent på kvällen efter vår omväg via Umeå. Skotern var ju tvungen att återbördas till sin rätta ägare. Redan i bilen började T klaga på att han frös.
Natten till den 4:e vaknade jag av att han ruskade på mig och rabblade något osammanhängande. Sedan vände han på sig och låg helt tyst. Jag fattade ingenting och var dessutom lite småsur över att ha blivit väckt mitt i en skön dröm, som jag inte ens kunde komma ihåg längre. När jag petade lite på honom och undrade vad det var frågan om egentligen så svarade han, något irriterat: "Vänta, jag måste bara hämta nycklarna först!" Feberyra, insåg jag efter att ha lagt handen på hans panna. Han var brännhet. Det var så att jag till och med blev orolig och gick upp och hämtade alvedon och vatten som jag tvingade i honom. Sedan dess har han legat nere för räkning. Periodvis har han bara legat o vickat på tårna, på samma sätt som när han är riktigt jävla bakis. Ont i kroppen.
Själv har jag kommit ganska lindrigt undan. Lite tjock i näsa och hals och igår hade jag ont i ben, höfter och rygg, men det är en barnlek jämfört med det som T verkar dras med. Eller så är det det där med karlar och flunsor.. Heh!
Vi har bott i soffan. Tittat på tv, plöjt igenom en av mina julklappar - Lost säsong 4, sett på film och lyssnat på en rätt kass ljudbok. Lost-säsongen kändes för kort, filmerna var både bra och dåliga och ljudboken var som sagt kass. Men det var skönt att ligga med tända ljus, ett glas vin och en feberhet älskling intill sig och lyssna. Nu är han på gig. Fortfarande med feber, men ingen annan kunde komma och köra lastbilen. Själv funderar jag på att ta tag i kapitlet frukost. Klockan är ju trots allt 17.35...
Jag sa inte så mycket om min nyårsafton. Den kom liksom bort i skoteråkandets, romdrickandets och sällskapsspelandets idyll.. Jag var ett irriterat pms-monster med frustration och skav i hela kroppen fram till middagen. Men där lyckades jag rycka upp mig och kvällen och natten var som resten av veckan. Helt jävla fantastisk! En bekant till C som jobbar på en restaurang där uppe hade skaffat fram en fin hjortinnerfilé åt oss, och vi lyckades googla fram ett recept och dessutom genomföra det, så att vi efter avslutad måltid satt och var i det närmaste mållösa allihop. På tolvslaget gick vi ut och skålade i champagne och tittade på raketerna som sköts upp överallt omkring oss. Grannarna i stugan intill verkade ha lagt en halv förmögenhet på nyårsbomber, för de sände iväg missiler som smällde o glittrade så fönsterrutorna skallrade och röken låg tät i timmar efteråt.
Jag gav inga nyårslöften. Det känns rätt meningslöst. Rentav korkat! Löften kan man ge vilken dag på året som helst, och det känns dumt att inleda året med ett löfte, särkilt om det är av ett sådant slag att man inte säkert vet att man kan hålla det. I stället önskade jag. Någon släppte iväg såna där papperspåsar med eld under som blir som små luftballonger, och jag stod och tittade på ljusen tills de blev till små ljusprickar som försvann bland stjärnorna på himlen, och önskade mig saker för det nya året.
Kommentarer
Trackback