emas

Jag langade in skidorna i bilen först efter att det blivit mörkt och tänkte ta minst en mil. Taggad som fan (som vanligt..)! Men redan när jag åkte ut från kronanområdet kände jag hur stum jag var i armar, axlar och rygg efter boxpasset dagen innan och skidturen dagen innan det. Insåg att det fick bli en lite kortare tur. Det var löjligt mkt folk ute i spåren. Kändes lite som att varenda lulebo med ett par skidor ute i förrådet hade rotat fram dem o gett sig ut. Och jag blev omkörd av kids med tighta skiddräkter varannan sekund. Fan vilken energi de har, de där små! Jag tog 6 km. Sen hade mina armar fått ungefär vad de tålde o jag vände in på blå spåret, hemåt. Och då..

Gjorde världens jävla praktvurpa. Precis där man byter spår för att åka in mot Kronan är det en nedförbacke. Plötsligt var mina skidor på väg åt helt olika håll o jag, jag fortsatte rakt fram. Kunde inte välja vilken skida jag skulle följa.. Jag såg bara lyktstolpen jag var på väg mot i rasande fart och stöp som en fura i snön. Gled ca tio meter på brösten med snön sprutande åt alla håll omkring mig. Oufff!! Efter en del bök lyckades jag ta mig upp på fötter(/skidor) igen, arg som ett bi. Jävla, jävla skit!!! Såg mig omkring; hade någon sett mig? Nej, puh! Och så blev jag tvungen att börja skratta åt mig själv!
Huvudet och nacken värkte lite av den osmidiga landningen. Stakade som en idiot de sista hundra metrarna fram till parkeringen. Summerade: skön tur, men vurpan kändes överflödig..