Censurerad ärlighet
Känner mig som en eka på drift på ett stort hav. Ena stunden är det härligt, som ett äventyr och nästa blir jag frustrerad över min egen litenhet och maktlöshet. Jag bara följer med och jag vet inte om det enbart är för att jag inte kan styra, eller om det är så att jag inte vill eller törs. Tillvaron känns nyckfull, planlös, oberäknelig.
Jag önskar jag hade någon att spegla mina tankar hos. Lämna dem ifrån mig och få tillbaka en reflekterad bild, färgad av någon annans erfarenheter och värderingar. Men just nu känns det inte som att det finns någon som jag kan ge dem till utan att redigera och cesurera. Det ligger så mycket emellan. Rädslor, närhet, avstånd. Alla har känslor eller samveten som måste skyddas. Jag vet att jag inte borde behöva göra det eller tänka så, men jag vet också att det jag skulle få tillbaka skulle vara tillrättalagt. På samma sätt som jag skyddar dem så skyddar de mig. Och det är inte det jag vill få tillbaka! Just nu önskar jag bara att jag kunde få vara naket ärlig och få samma ärlighet tillbaka. Ska det vara så svårt? Kanske är det bara någon som måste våga vara först? Men måste det vara jag?
Att kunna säga till nån att så här är det, så här mår jag! Berätta hur du ser på mig, min situation, utan att bry dig om att du sårar mig eller gör mig illa, utan att bry dig om min reaktion, säg inte det jag vill höra, säg som det är! Det vill jag ha sagt till mig. Men hittills har ingen lyckats med denna bedrift, eller vågat. Är det vad du vill ha sagt? Så känner jag i mitt liv. Ciao
Ja, precis så!