emas

De flesta dagar glömmer man. Tänker ofta så. "Idag är en sån där dag som jag inte kommer att komma ihåg.."
  Lite tragiskt att större delen av ens liv hamnar på minnets bakgård. Som om de inte funnits. Spelar inte tankarna man tänker den dagen heller någon roll då? (Tur jag skriver..!)
  Fast å andra sidan. Är det kanske bra man glömmer. Att underhålla minnen blir lätt på bekostnad av nuet, av framtiden. Men vad ska man med allt förflutet till då, om man bara glömmer det? 
  Vrider på det ett kvarts varv till och tänker: Jamen "förflutet" vad är det då!? Det är en massa Nu som redan varit. "Förflutet" är bara ett begrepp. "Framtiden" med. Och Nu är det enda som är viktigt. Det förflutna var viktigt. Då.
  Ögonblicket är borta och upplevelsen glömd, men det skapar en erfarenhet. Är det det som är livserfarenhet? Ett pärlband av bortglömda dagar. Mitt förflutna förändrar mig, skapar mig. Alla dagar som var, men glömdes, har lagrats som sediment på botten av mitt medvetande. Det pressas samman och koncentreras och i sin nya form är det en del av jaget, identiteten.