emas

Det börjar gå på rutin och jag känner förakt. Herr Slentrian öppnar munnen och berättar släpigt mina historier. Jag tycker jag hör det vanemässiga i formuleringarna. Välrepeterat, välregisserat. Föraktar mig själv för att jag manipulerar. 
  Jag har tröttnat på det här spelet, men fortsätter kräkas ut mina repliker, mata den skrikande publiken med obsceniteter. Och de låter sig bländas av väl inövade gester. Jag känner förakt för deras glupskhet, för att de låter sig duperas. Och ändå. Ridån går aldrig ner.



Det var så det kändes.