emas

Det är jobbigt att kunna gå ur sig själv så där. Att skaka på huvudet åt allt nonsens, fördöma saker med kallt förnuft. För varför sitter jag inte ihop i en hel och obruten del? Jag ser saker hända, kan till och med förutse dem. Och ändå, ändå!
  Hur gör jag för att integreras med mig själv?? Hur stänger jag av det kalla, sätter på autopiloten, lever ut det jag tänker, låter tanke och känsla enas?? Allt på samma gång, utan att trilla isär ännu mer och förlora förnuftet fullständigt.

När jag sedan var ensam kvar i lägenheten på Söder slog ångesten klorna i mig med en kraft som fick det att svartna för ögonen. Luften tog slut, och hjärtat skenade. Nej stannade! Nej skenade. Hela kroppen bara vägrade allt. Monstret snodde runt i magen och gned händerna mot varandra. Och hela tiden stod en del av mig vid sidan av och iakttog. Med saklig min. Jag tittade på mig själv i den stora spegeln och kunde inte få det att sluta trots att jag insåg det fullständigt idiotiska och onödiga i hela situationen. Det slutade som det ofta gör. Till och med det borde man nästan skratta åt!

Det är så sjukt att kunna plocka ut känslorna. Som kärnorna i en vindruva: en efter en. Vrida på dem, sucka åt det irrationella med dem och så: tvingas sätta tillbaka dem och fortsätta känna dem!!