The Stalker...
Idag såg jag honom på håll när han hämtade sin dotter. Han stod, sin vana trogen, och hängde på andra sidan staketet i bortre änden av gården. Jag smet kvickt runt ett hörn. Inget dramatiskt hände - jag var inte ens säker på ifall han sett mig. Men nu i efterhand misstänker jag att han gjorde det, för:
Jag kom just tillbaka från kvällspromenaden, en sväng runt byn ihop med mamma. När vi gick över gamla 99:an och skulle svänga upp på kyrkholmen mötte vi en bil i korsningen. Föraren vinkade ihärdigt, så vi vinkade tillbaka Inget konstigt i sig. Att hälsa på folk man möter hör ju liksom till när man bor såhär. Men jag hajade till när vi kom närmare och jag såg vem som satt bakom ratten.
"Var inte det där Gubbfan?" undrade mamma (ja, hon sa ju inte "Gubbfan" förstås).
Leendet stelnade i ansiktet på mig och vi skyndade förbi utan att stanna. Han kom uppifrån holmen, så jag gissar att han svängt förbi hemma hos oss.. Lurigt, för han hade kamouflerat sig med en okänd bil. Tur jag hade mamma med mig!
I opposition mot mig själv
Hur gör jag för att integreras med mig själv?? Hur stänger jag av det kalla, sätter på autopiloten, lever ut det jag tänker, låter tanke och känsla enas?? Allt på samma gång, utan att trilla isär ännu mer och förlora förnuftet fullständigt.
När jag sedan var ensam kvar i lägenheten på Söder slog ångesten klorna i mig med en kraft som fick det att svartna för ögonen. Luften tog slut, och hjärtat skenade. Nej stannade! Nej skenade. Hela kroppen bara vägrade allt. Monstret snodde runt i magen och gned händerna mot varandra. Och hela tiden stod en del av mig vid sidan av och iakttog. Med saklig min. Jag tittade på mig själv i den stora spegeln och kunde inte få det att sluta trots att jag insåg det fullständigt idiotiska och onödiga i hela situationen. Det slutade som det ofta gör. Till och med det borde man nästan skratta åt!
Det är så sjukt att kunna plocka ut känslorna. Som kärnorna i en vindruva: en efter en. Vrida på dem, sucka åt det irrationella med dem och så: tvingas sätta tillbaka dem och fortsätta känna dem!!
Händig
Nåjoodå, det är man allt! Hjälpte mamma skruva ihop trimmern hon fick i födelsedagspresent. Men först hade jag högläsning för henne ur bruks- och skötselanvisningarna. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss. Mycket givande läsning. Nu har jag lärt mig att man kan använda appagrunken "för avverkning av missprydande ogräs ... Maskinen kan även användas för borttagning av oönskad växtlighet" (jag tror de snott formuleringarna från instruktionerna för en epilator!) Jag vet även att man inte får använda mojängen närmare än 15 meter från djur (som till exempel igelkottar, bilar och barn - eller hur var det nu?) och att det är olämpligt att trimma gräs iklädd sandaler, halsduk, slips, smycken eller långa kjolar. Synd, för det var ju precis det jag hade tänkt ha på mig! Dessutom rekommenderar de att maskinen används av endast en person åt gången.. Tur att de skriver sånt, för det hade jag nog aldrig kunnat räkna ut själv!!
Råkade tyvärr spräcka locket till luftfiltret när jag skulle dra igång den... Oops! (Fan va klena grejer är nuförtin!!) Vi grejade det med en gummisnodd. Undrar om det faller under "modifieringar" som de pratade om i punkt A5? Modifieringar av appagrunken kunde nämligen skada trimmerföraren, kusiner, herr Trimmer själv och garantin allvarligt (kanske även djur?).
Mamma fick på sig ett par gamla goggels, som jag använde när jag lärde mig åka slalom för ungefär 20 år sen, och tog en premiärtur längs dikeskanten (efter att hon tagit av sig sandaler, halsduk, slips, smycken och långa kjolar). Jag kände mig så inspirerad av byggandet att jag gick in och skruvade fast ett fönsterhandtag och drog ut spik ur dörrlisterna som blev över efter garageportsbytet.
Sådärja!
Tillbaka i Verkligheten
Första dan på jobbet idag. Lite annat än att vara sommarfröken.. Men rätt roligt ändå. 15 nya ungar att lära sig namnen på och ett betydligt högre tempo! Bara att hänga med. Välkommen till verkligheten!
Men skönt att vara tillbaka i Norr, bland människor som ser en i ögonen och pratar bred dialekt. Tillbaka i Norr bland knott, ljusa kvällar i ett mjukt älvslättlandskap. Tillbaka i Verkligheten!
Min helg raktuppochner
Combo har hittat tågbljetter! I djurkupé, men det gör ju inget!
Stiga upp, snurra runt i lägenheten, packa.
Prata telefon och borsta tänderna.
Allt med?
Stänga, släcka, låsa och slänga in nycklarna genom brevinkastet.
Möta upp Combo på Centralen strax före ett och ta tåget till Uppsala.
Hejhej Combofamiljen, handla, äta, göra matsäck, klappa Leo.
Spana in huset, skjuts till tåget, borsta av en halv Leo från kläderna.
Baxa upp haglöfsarna på bagagehyllan.
Sitta ner och andas!
En afrikan, en finne, en hund och en ekplanta. Och så jag o Combo. Jag bjuder alla utom vovven på ballerina.
När vi bekantat oss med varandra och använt och blandat alla språk vi kan, så stiger det på en tjej med fem kaninburar. I hennes djurkupé sitter en allergiker så jag och Combo får flytta på oss. Fast jag förstår inte varför vi fick djurkupé när vi inte har några djur! Än mindre förstår jag varför en allergiker köper platsbiljett i en djurkupé. Konstigast av allt är att allergikern sitter kvar i sin djurkupé medan vi flyttar oss! Men vi är inte så ledsna ändå. Snälla konduktörskan ger oss nya platser i en halvtom(!) vagn och jag upptäcker en klasskompis. Det blir pratigt värre. Hela kvällen flyter iväg. Strax före Ånge kommer några vältankade stockholmare som är på väg på fiskeresa. Käftar och skrattar så jag håller på att göra i byxorna! De åker av i Ånge. Tur det är dit de ska!
Till slut säger vi GonattSovGott! och försöker hitta fungerande sovställningar. Nejförresten! Jag plockar upp Påven Johanna. Läser nästan hela natten. Lika bra för det är inte skönt att sova på Connex Nattåg Stockholm-Luleå Sittplats 399 kr.... När jag till slut släcker läslampan är det ljust igen och jag knölar ihop mig över två säten och slocknar.
...och i lördags...
Klockan efter åtta, innan nio på morgonen gnisslar vi in på perrongen i Luleå. Några fördämningar brast uppe i himlen när vi steg av tåget. Det riktigt hällde ner!
Vi axlade haglöfsarna och plaskade hem över bron. Och rasade i säng. Sedan sov vi som döda till fyratiden på eftermiddan. Inflyttningsfest hos C kl sju, men vi var inte där förrän en stund efter åtta. Tog tid att ta sig ur sängen, duscha av sig resdammet och dra på festklänningen-med-tillbehör.
Festandet gick som det skulle och vi lämnade lyan sist, just innan klockan slog tre. Ett gäng tappra hjältar. T ringde när jag stod och kämpade med att snöra på mig jesussandalerna. Jag trillade baklänges när jag försökte mig på konststycket att knyta ståendes på huk med telefonen fastklämd mellan knät och örat..
... och sen kom söndan!
Lill-L fyllde två och Ma skulle firas. Blev väckt av telefonen flera gånger om, men brydde mig inte riktigt om den. Till slut svarade jag ändå och Siss pratade busstider och presentpengar. Efteråt glömde jag snabbt och försökte somna om, men då hade kroppen bestämt sig för att vakna trots allt. Tur man aldrig är bakis!
Det visade sig att M & J skulle till Happis med bil så jag slapp försöka komma ihåg vad Siss sagt om busstider. Vi fick veta att det inte fanns så mkt tårta på Lill-L:s kalas så vi svängde förbi Ica på vägen och lastade på oss kex, bulla, saft och lite lunch. Alla familjerna där. Lill-L såg smått konfunderad ut över allt ståhej. Vaeeereom!!!? (eller på ren norrlänska: Nå??)
Siss kom o hämtade mig och en bit tårta och så åkte vi hem till byn. Jag var morrig. Sömnbrist, mensvärk och dagenefter. Efter presentande, middag och glass la jag mig i soffan med en Illustrerad Vetenskap och somnade. Tur det bara är helg en gång i veckan!
Varför just jag??
På att fik på vasagatan.
"Är det mint i den där?"
Märker att killen bakom mig glor. Låtsas inte om det, tittar inte tillbaka.
"Ja"
"Då tar jag en sån tack. Och en kaffe."
Fram med kortet.
"Legitimation tack"
Tack slängs fram och tillbaka över disken ihop med kvitton och pennor några gånger till innan köpet är fullbordat och jag går och hämtar mitt kaffe. Och servetter. Det är vingliga bord här och sist lyckades jag skvimpa ut hälften av kaffet när jag stötte till bordsbenet med foten. Sätter mig vid ett fönsterbord och plockar fram min bok. Telefonen ringer. Privat nummer. T ringer från jobbet.
"Tjena, stör jag?"
"Nejdå!"
..men vänta nu.. Det där var inte T!
"Vem är det??"
"Det är Kalle!"
Förvirrad tystnad.
"Känner jag dig??"
"Jag stod bakom dig i kön på fiket."
Vafan!?
"Jaha.. Känner jag dig?" undrar jag igen.
Söker i arkivet efter en Kalle. ...Nej. Ingenting. Såg ju inte ens hur han såg ut.
Nej, jag kände honom nog inte sa han, men man måste ju börja prata med någon om man vill prata med någon!
Ähum??
Då var det alltså dags igen. Han hade sett min LTU väska och förstått att jag var från Luleå och sen hade han lyckats se mitt namn när jag räckte fram legget. Fattar inte hur, för han stod inte ens särskilt nära.
Jag förstår inte varför sånt här händer mig! Jag är sannolikt inte den snyggaste han sett idag och jag uppmuntrade honom inte ens med en blick, så varför just jag??? Det knepigaste är ändå att han inte knackar mig på axeln och säger hej, utan går och tar reda på mitt nummer och RINGER mig istället!
Han babblar vidare om någonting och jag hinner säga att jag faktiskt har en T innan han säger "vänta lite!" och så blir det tyst i luren. Jag väntar lite, men sen känns det så fånigt att jag bara lägger på.
Och så dimper han plötsligt ner mittemot mig, slänger fram kardan och hälsar:
"Hej! Kalle."
"Ema." svarar jag artigt.
Jag lyckas samla mig en smula och drygar mig till och med lite. Antyder att han är korkad.. Sen får jag veta att han jobbar som projektledare på ett arkitektkontor och bestämmer mig för att inte snoppa av honom helt. Han ger mig sitt visitkort innan han går. Ska kolla upp honom. Går han igenom kontrollen får han kanske fixa sommarjobb åt mig nästa sommar. Haha!
Snart tillbaka!
Snart måste jag börja fundera på att ta mig uppåt igen. Pengarna verkar rulla ut från kontot på egen hand. Allt kostar! Och det ska bli skönt att komma hem människor som ser en i ögonen igen.
Om ni undrar hur lyckad 80-talsfesten blev kan jag berätta att jag inte låg hemma i sängen förrän vid sextiden på morgonen. Det blev varken Pippi Långstrump eller pudelrock men väl så åttio ändå.
Ledsen för att jag varit så tyst. Är snart tillbaka igen!
Skönhetsideal..
De senaste dagarna har planen varit att se till att skaffa attiraljer inför festen med 80-talstema ute i Vällingby på lördag. Tyvärr minns jag inte särskilt mkt från 80-talet och är inte det minsta insatt i hur trenderna sett ut genom åren.. Har något svagt minne om axelvaddar och hårdpermanent, men..
På inbjudningskortet gav de exempel som synthare, pudelrockare, blablaa, blablaa... eller se ut så som man på 80-talet önskade sig att man såg ut ... Den där sista hade kunnat bli min räddning. Det är bara det att vid mitten av 80-talet såg mitt skönhetsideal ut som Pippi Långstrump ungefär. Jag ville ha rött hår, fräknar, överdimensionerade vita framtänder, glasögon och räls. Funkar det? Jag vet bara inte hur jag ska greja räls och få framtänderna att växa till sin dubbla storlek till på lördag..
Stockholm idag är kvav och fuktig värme, klibbig luft, hetsig trafik och robotliknande människor. Har lite svårt att stänga allt det ute, svårt att andas.
Blombud
Ett telefonsamtal:
Combo (upphetsad): "Ema, du har fått blommor! Det kom just ett blombud och lämnade dem!"
Jag (ställd): "?"
Combo (fortfarande upphetsad): "Vem har du varit och flörtat med som skickar blommor!?"
Jag (fortfarande ställd): "Ööh.. Vet inte (paus). Ingen som jag kan komma ihåg! Finns det inget kort eller nåt?"
Combo: "Men den är ju inpackad juh!"
Jag: "Jamen så öppna den då!!"
(prasselprassel)
(lite mer prassel)
Combo (skrattar): "Haha, det är från Lulebo! (hejåvälkommentilloss!)"
(skratt)
Combo: "Vad ska jag göra med dem?"
Jag: "?Göra? Ställ dem i vatten eller nåt. Lukta slut på dem. De överlever nog inte tills jag kommer hem igen."
Combo: "Mmm. Luktar gott!"
Jag (skrattar): "Bra!"
En hemlig beundrare hade varit lite häftigare förstås, men blommor som blommor!
En fråga
Följer mitt råd
Jag tog mig ner, även om det inte blev gratis, och jag ser ljust på tillvaron. Hur det blir sen vet vi fortfarande inte, men jag låter det inte hindra mig. Jag följer mitt eget råd och lever i nuet. För så är det ju alltid! Jag äger ingen kristallkula, inga mystiska förmågor att kunna sia om framtiden.
Svårare än såhär behöver det faktiskt inte vara!
Funderar vidare..
Fast det var inte det jag menade, och är inte det jag är ute efter. (Hon vet nog inte vad det är hon är ute efter. Hon låter bara tankarna rinna ut genom fingrarna och läser sedan med intresse och försöker förstå vad det är hon egentligen menar, hon där som kallar sig jag..)
Lyckokänslan ligger egentligen i något som jag varit inne och nosat på tidigare.
Och att lägga av sig de där föreställningarna om att det är yttre faktorer som avgör graden av lycka. Som avgör hur lyckad man känner sig. Ens egna prestationer eller bekräftelse och uppskattning från andra. Skulle jag säga att jag är helt obrydd om omvärlden och hur den uppfattar mig skulle jag ljuga. Jag är en social varelse, ett flockdjur, och har uppfattningen att jag är biologiskt programmerad till att söka uppskattning och acceptans hos övriga individer i flocken. Men till en viss gräns.
Jag menar nog bara samma sak som många människor före mig kommit fram till. Den absoluta, sanna och varaktiga lyckan finner jag inte i världen. Den måste jag söka inom mig själv. Och när jag funnit den måste jag fortsätta. Lyckan är ett lika sällsamt djur som näktergalen i sagan. Jag måste lägga ned min stolthet och uppfattningen om att jag funnit den slutgiltiga lösningen. För den finns inte. Tiden står inte stilla och allt förändras med den. Och jag måste följa med. Jag vill finna harmoni och balans mellan det värdsliga och det själsliga. En balans som inte är statisk utan som ständigt följer med tiden och förändringarna. Och som inte behöver vara densamma i de olika dimensionerna av varande.
När insikten kom om att världen inte är målad i svartvitt utan att det mesta befinner sig någonstans däremellan, i olika grå nyanser, blev allt så mycket svårare. För att inte tala om när jag upptäckte färgerna..
Igen och igen och igen.
Lyckad?
Det som är något av det svåraste är att känna sig lyckad. Att känna sig lyckad behöver inte vara avhängigt av vare sig att lyckas eller att vara lyckad. Att känna sig lyckad är en permanent sinnesstämning. Det är ett förhållningssätt, inställningen till livet! Det jobbigaste med alltihop är att en känsla av att vara lyckad är lika flyktig som etanol. Plötsligt en dag lägger man ner alla föreställningar om hur man egentligen borde vara och inser sitt värde. Man ler mot solen, är lycklig och en uppskattande blick från främlingen på gatan bekräftar känslan av att vara lyckad. Tyvärr föder den här känslan ett habegär. Om inte efter mer så i alla fall en önskan om att få stanna kvar i de lyckades sällskap. Här börjar en negativ spiral där man kämpar för att vinna mer samtidigt som man har båda händerna upptagna med att hålla kvar det man redan har. Girigheten. Man blandar ihop begreppen och tror att känslan man lyckats fånga kommer sig av en händelse eller en prestation och sedan gör man allt för att återskapa det här tillfället. Sen vet man inget mer förrän man plötsligt ligger där på botten.
Tyvärr är den här känslan ömtåligare än en fjärils vingar.
Nästa gång jag känner mig lyckad ska jag bara luta mig tillbaka och njuta av känslan! Öppna handen och låta lyckan landa.
Reklamera inseminering?
"Får man inte välja karl när man inseminerar? Jag menar, han kanske ser ut som ett troll!"
"Haha, tänk dig det, ungen kommer ut med håriga tår, jättelik näsa och lång svans!" (skratt)
"Ja, vad skulle man säga? Shiiit kolla, den har snoppen på baksidan! Ska det vara så?! " (mer skratt)
"Vad gör man då? Ringer till konsumentverket eller nåt? Mitt exemplar har fabrikationsfel. Det kom ut med håriga tår och svans, får man reklamera?"
(Inlägg 100...)
I sanden
O&O
Tervaschampo
Ett samtal idag som gjorde mig så TRÖTT! Men jag tänker inte få dåligt samvete. För det första är det ingen idé och för det andra var det det som var meningen. Och jag tänker inte nappa!
Ödet och mikrobdöden
Regnet pissar ner och solen lyser med sin frånvaro. Jag bryr mig skit i det! Har varit inne hela dagen: Farit fram som en virvelvind med hink och trasa. Inte en jävla mikrob kan ha överlevt så nu kan skolbarnen äta på förrådsgolvet när de kommer tillbaka. Det här med städning är något som förföljer mig. Spelar ingen roll vad jag hittar på, i slutändan står jag ändå där med skurhinken i handen och näsan full med kemikalier.
Karma..?
Kanske är det lika bra att lägga ner pluggandet och inse att man föddes till städerska. Finna sig i sitt öde så att säga...
Även om jag håller hårt i förhoppningen om att allt har ett mål och en mening, så tror jag inte man kan sätta sig ner och passivt invänta sitt öde. Jag tror på Viljan och Valen och att varje handling har en konsekvens. Ödet är inte ett utan flera och det gäller att välja sitt öde med noggrannhet! Synd man inte vet vad man vill bara. Ska ut och leta karta och kompass. Välja resmål med omsorg (eller kasta pil mot kartan med förbundna ögon), ta ut riktiningen och börja gå.
Gädda på kroken
Och jag ska drömma
Och kanske någon gång ibland kan jag få ett besök. Av en god vän. Eller till och med en främlig. Som jag kan växla några ord om vädret och livet med. Eller så lyssnar vi på tystnaden.
På kvällen lägger jag mig ner på min fäll och sövs av vindens lek med löven. Och jag ska drömma om Dig.
Världen gungar!
Gräl med systeryster, vilken fantastisk början på dagen! Jag vet inte ens vad det handlade om längre. Men då är dagens kvot med skit redan fylld och resten av dagen måste bli fantastisk!
Fick mig förresten en gratisfylla idag:
Promenerade ut från IKEA med spänstiga steg och plötsligt var det som att jag svept ett helt bräde med tequila! Marken gungade under mina fötter så jag höll på att tippa omkull. Sen dess har jag varit yr och vimmelkantig och staplat omkring som ett fyllo. Varje gång jag vrider på huvudet tar det en liten stund för världen att följa med. Spännande värre.
Har lite svårt med alla anpassningar hela tiden. Först ska man anpassa sig till att komma hem till morsan och ha en massa folk omkring sig. Sen drar alla iväg och man ska vänja sig vid att vara själv i det stora huset. Just när man tycker att det känns rätt bra med ensamheten så kommer de tillbaka och då ska man ställa om sig igen. Sen är det flytt och umgänge med Combo, vilket kräver en hel del flexibilitet, och där hinner man inte ens landa och så ska man tillbaka och komma in i hemma-hos-mamma-livet igen. Herregud. Kanske inte så konstigt att världen snurrar och jag känner mig yr!
Och jag som trodde jag var anpassningsbar. Måste kanske omvärdera..