Surfitta
Fick känningar i helgen. Kom på det först nu, och jag tror jag vet varför. Situationen liknade den i Sthlm lite grand. Och därför kom reaktionen. Inte särskilt stark, men jag vet ju vad jag ska titta efter nu. Kanske finns ngt mer också, men jag måste fundera lite mer på det. Skynda långsamt. Hur man nu gör det.
Lite grand kan nog bero på anspänningen inför stundande resa. Försöker inte fundera så mycket. Det som sker det sker och... Ja, vad mer finns att säga?
Sista vändan
L hade inte heller några kontanter och sprang runt och vände utochin på alla fickor för att skramla ihop till en bussbiljett. Till slut blev jag skitless och satte mig på cykeln och åkte ut till gamla lägenheten i väntan på besiktningsmannen. När jag suttit där en kvart och ångat i mina dyngsura kläder kom L farande, lika plaskblöt hon. Det blev visst cykel i alla fall.. Efter ännu några minuter dök besiktningsmannen, som var en kvinna, upp. Våra ansträngningar med skurhinkarna belönades med ett G i protokollet och så lämnade vi nycklarna ifrån oss.
Jag slängde upp min sista flyttkartong på packisen och tog mitt tvåochenhalvmeters armeringsjärn under armen och så cyklade vi tillbaka mot stan för sista gången den här sommaren.
Hejdå Porsögården!
Väl hemma i lägenheten kände jag hur comboskapet åt på mig och bloggabstinensen satte in på allvar. Internetuppkopplingen är inte ordnad än och jag har dessutom inget pålitligt don att sitt vid, så jag bestämde mig för att ta nästa buss tillbaka till Hpda igen. Så nu sitter jag på Monte och väntar på att resten av familjen ska jobba färdigt så jag får åka Hem Till Gården.
Det har varit en småjobbig helg och jag är glad att flytten är avklarad. När jag kommer tillbaka till Residenset nästa gång ska jag hugga tag i L så vi får sätta oss ner och göra upp villkoren för comboskapet.
Slutligen:
...vill jag bara passa på att säga
till alla som kom och hjälpte till med både prylar och piano. Utan er hade vi stått där fortfarande och sopat flisor nedanför trappen!
Flyttad
L tillbringade helgen på PDOL men hade lovat komma hem i tid till flytten så vi skulle hinna packa ihop det sista och planera hur allt skulle lastas så det skulle gå snabbt och smidigt. Klockan tre hade hon fortfarande inte dykt upp. Jag satt och hann surna till ordentligt medan jag väntade. Till slut kom hon ändå och vi hann inte göra så mycket innan det var dags att cykla in till stan och hämta lastbilen.
M och L hade i min frånvaro utsett mig till chaufför och även om jag inte fick vara med och säga mitt så tycker jag de fattade ett mycket bra beslut. Jag älskar att köra stora saker!!
M skulle komma och hjälpa till, men glömde telefonen i Piteå och körde tillbaka för att hämta den. Och sen startade naturligtvis inte bilen.. Till slut lyckades han ändå på något sätt övertala den att orka en bit till och dök upp någon gång efter fem. Under tiden bar, kånkade, släpade och lastade jag o L. Det tyngsta fick förstås jag ta eftersom hon fått tillbaka inflammationen i handen efter att ha hållit i kameran under hela PDOL.
Ungefär två och en halv timme senare var lastbilen full och vi åkte hem till mitt nya residens och började lossa. Tack vare oväntad bärhjälp tömdes lastbilen i ett huj och vi körde tillbaka för en andra vända. Där slöt fler ur bärhjälpslaget för mitt piano upp och när vi fått på M:s grejer började vi baxa. Faaan vad det väger! Men baxarna gjorde ett ruskigt bra jobb och vi lyckades få ut pjäsen och upp den på lastbilen utan att någon skadades allvarligt. Eller jo, jag fick en sticka i fingret..
När pianot skulle av anlände A och hennes man T, plus barn, och en extra uppsättning baxararmar som satt på en tränarkompis till T. Jag hann bara fiska upp nycklarna ur väskan så låg pianot på backen. Hej vad det gick! Vi hade en liten förhoppning om att kunna få upp pianot de fyra trappstegen till porten med hjälp av handikapphissen, men den drömmen fick vi släppa. Baxarteamet hade alla möjliga vilda lösningsförslag som mest troligt hade resulterat i både krosskador och en hög kaffeved (jag hann nästan bli lite nervös), men sist och slutligen fick vi ta det den gamla hederliga vägen och: baxa upp pianot. L kom på att hon nog inte hade plats för pianot i sitt rum ändå så det fick hamna i mitt. Och då hade hon ändå lyckats snacka till sig det största rummet!
Här har vi ännu ett irritationsmoment.. Trots att det är jag som fixat lägenhet och står på kontraktet så känns det mer som att jag är inneboende än att hon skulle vara det. Hon har största rummet, och var man än tittar i lägenheten så är det hennes saker man ser. Jag tror jag måste ta tag i det här och styra upp lite. Har ingen lust att vara inneboende hos mig själv. Har hon så mycket prylar att hon inte får plats - ens i det största rummet - så får hon göra sig av med lite! Jag har inte köpt grejerna åt henne och jag tänker definitivt inte lida för att hon är prylgalen! (Pepp!) Låter jag irriterad?
Igår var det dags att städa ur lägenheten. Eftersom L säger sig vara väldigt klökmagad tog hon köket och vardagsrummet och jag fick ta hand om badrummet och mitt rum. Jag skulle gärna beskriva allt jag hittade i golvbrunnen och vattenlåset till handfatet, men det är inte jag som äger tangentbordet som i så fall kommer att bli marinerad i min frukost så jag låter bli. Jag måste säga att städandet gick med en jävla fart. Efter en stund i badrummet kom jag igång på allvar. Först impregnerade jag hela rummet med rengöringsmedel. Kemikalierna låg som en tjock smog i luften och jag kan bara fantisera om vad den gjorde med mina lungor. Jag är garanterat bacillfri, både på in- och utsidan nu i alla fall. Hostandes gick jag sedan lös med borste, svamp och trasa. Slutligen sprutade jag vatten över alla marker och kvar blev ett skinande rent badrum. Klockan var nog inte ens nio när vi begav oss hemåt. Det måste sett rätt roligt ut.
Jag var fast stationerad ute vid lastbilen den sista vändan och svingade flyttkartonger så jag hade inte så stor koll på vad som hände inomhus och av någon anledning var det ingen som brytt sig om att bära ut min extramadrass till lastbilen. De sa att stället var tömt innan vi åkte sista gången och jag var ju dum som inte gick in och kollade..
Hur som helst så rullade jag ihop madrassen och pressade ner mellan benen på en uppochnedvänd pall. Den här kebabrullen klämde jag sedan fast på pakethållaren. Och så vinglade vi hemåt. Mitt armeringsjärn (gardinstång), en golvskrapa och den sista flyttkartongen med småprylar fick jag lämna kvar till nästa dag.
På vägen stannade vi till på OK och köpte ett sexpack folkisar och varsin liter nyponsoppa. Jag drack upp nyponsoppan i ett nafs och sen sippade jag på en öl fram till förbi läggdags.
Ja, vi tog oss alltså igenom flytten även om vissa komplikationer tillstötte. Missbedömningarna hade jag räknat med, så jag tröstar mig med nöjet att kunna säga "vad var det jag sa!" och se äckligt besserwissrig ut.
Fan vad...
Idag går lasset!
L, var är du? Vi måste börja styra upp lastningen!!
Förakt
Jag har tröttnat på det här spelet, men fortsätter kräkas ut mina repliker, mata den skrikande publiken med obsceniteter. Och de låter sig bländas av väl inövade gester. Jag känner förakt för deras glupskhet, för att de låter sig duperas. Och ändå. Ridån går aldrig ner.
Det var så det kändes.
Sömnlöshet
Är det höjden av fräckhet eller, att lägga sig i värdparets dubbelsäng och somna? Det gjorde jag i alla fall. Somnade där mellan A och T och vaknade först långt senare och kom på att jag kanske borde lämna dem ifred, ge dem lite privacy, och gå upp till min egen säng. Vinglade uppför trappan, lite orolig för att jag inte skulle kunna hålla mig vaken ända fram. Föll framstupa ned i sängen och då.. Bilden som sprängde sig in i mitt huvud höll mig vaken till småtimmarna.
Förstår mig inte riktigt på mig själv.
Väntade länge på att det skulle sluta regna. Men regnet var ihärdigt, envisare än jag, och jag fick sätta mig på cykeln och trampa genom stan, hemåt genom regnet. Flyttkartongerna jag släpade med mig hit på bussen ligger fortfarande platta och opackade. Energinivån ligger på minus.
Ni vill äga mitt skratt
Men var är ni när jag gråter?
Att välja eller bli vald? Övertag, underläge, självständighet?
För perfekt?
" ... mitt liv känns för tillfället lite för perfekt. Känner du nångång så att du väntar på att allt bra ska skita sig? Det kan ju inte vara sunt."
Jo, jag vet. I've been there. Men det sket sig. Med det menar jag inte att det nödvändigtvis måste göra det. Skita sig alltså. Jag tror fortfarande på lyckan, kärleken och livet. Barnsligt? Kanske inte har tillräckligt med livserfarenhet (eller vuxenpoäng!). Inte blivit tillräckligt bränd. Eller så är jag helt enkelt lite dum! Men hellre dum och lycklig.
Om det är sunt? Inte vet jag. Det är väl bara en normal tanke hos någon som känner att han har något att förlora?
En tjänst
Började berätta om vad jag gjort idag, men det var så jävla tråkigt att skriva om att jag inte orkade slutföra. Och är det så tråkigt att skriva det så måste det vara ännu värre att läsa om det! Alltså har jag gjort oss alla en tjänst genom att ta bort det. Varsågod!
Alkisen som räddade mig från Gubbfan cyklade just förbi. Han vinglade fram på ett väldigt vanskligt vis med ett fiskespö i ena handen och en vit plastpåse hängande på styret. Den vita påsen innehöll mest troligt lådan med fiskedragen. Och möjligtvis något alkoholhaltigt.
Tänkte på hur glad han var för att han får bo i Karungi, där man kan höra fåglarna..
Imorgon åker jag mot Luleå för att påbörja flytten. Önska mig lycka till! Kom gärna och hjälp till. Jag äger ett piano...
("Jaha, och hur kul var det här att läsa då?"
"Skiter väl jag i! Var roligare att skriva iaf!")
Nu
Lite tragiskt att större delen av ens liv hamnar på minnets bakgård. Som om de inte funnits. Spelar inte tankarna man tänker den dagen heller någon roll då? (Tur jag skriver..!)
Fast å andra sidan. Är det kanske bra man glömmer. Att underhålla minnen blir lätt på bekostnad av nuet, av framtiden. Men vad ska man med allt förflutet till då, om man bara glömmer det?
Vrider på det ett kvarts varv till och tänker: Jamen "förflutet" vad är det då!? Det är en massa Nu som redan varit. "Förflutet" är bara ett begrepp. "Framtiden" med. Och Nu är det enda som är viktigt. Det förflutna var viktigt. Då.
Ögonblicket är borta och upplevelsen glömd, men det skapar en erfarenhet. Är det det som är livserfarenhet? Ett pärlband av bortglömda dagar. Mitt förflutna förändrar mig, skapar mig. Alla dagar som var, men glömdes, har lagrats som sediment på botten av mitt medvetande. Det pressas samman och koncentreras och i sin nya form är det en del av jaget, identiteten.
Det enda som finns är Nu!
Nu som varit,
Nu som är och
Nu som skall komma.
(Om det är sånt här jag tänker de dagar jag inte minns är det kanske lika bra att jag glömmer. Heh..!!)
Tre! (?) - (köper mig loss igen)
3 bra egenskaper (fast jag har faktiskt fyra, kolla själv!)
- snällåklok
- kan lite om mycket
- ruskigt bra humor! (enligt mig..)
- perfektionist!
3 dåliga egenskaper (fyra här med. Hade det varit bättre att bara skriva tre?)
- blyg
- svårt att säga ifrån
- dålig på att hålla kontakten
- ...perfektionist...
3 kära ägodelar (jag kompenserar för att jag skrev så många på förra och skriver bara två här)
- sängen och köksbordet
- joggingskorna
(datorn jag kommer att köpa - så blev det tre, nästan fyra i alla fall!!)
3 oemotståndliga
- jag!
- spotta från höga höjder
- macka med honung och mesost..
3 speciella händelser
- ema föddes
- (hemligt!)
- upptäckten av det Stora i det lilla
3 drömresmål
- ut (Sveriges alla hörn m cykel och lastbil!)
- iväg (Island)
- bort (Kanada...?)
3 favoritartister
- Jaha,
- då var vi där...
- Igen!!
3 måsten i vinter
- mys och gos!!
- värmeljus
- långkallingar
Fångar du?
Det är då jag sakta börjar dala.
Fritt fall i slow motion
Jag orkar bara se hur allt sakta flyter förbi.
Det är du som brukar stoppa det raset.
Kom och stoppa mig!
Finns du där nere och fångar mig då?
Bikt
Jaha.. självklart. Får veta att Gubbfan haft en förjävlig uppväxt med sadistiska föräldrar, skitmycke stryk och allsköns andra jävligheter. Hur ska man nu kunna avspisa honom med gott samvete och dessutom skriva lustigheter om hur patetisk och äcklig han är?? Ett - noll till dej, Gubbfan.
Should've seen that one coming!
MEN...
...eftersom det bor en liten tantjävel i mig vet jag inte om den här dängan med moralsleven kommer att kunna hejda mig. Därför:
Gott folk:
När ni läser de småsinta elakheter och fula jävligheter jag skriver, döm inte lika hårt som jag gör. Hav överseende och ta allt med en näve salt och ett par kilo humor. Jag rår inte över mina fingrar, eller tankar längre.
Gud:
Förlåt mig mina synder. Jag har hört om den där "den som är fri från synd skall kasta första stenen..." (Förlåt mig T, det var inte meningen att vara tantsjuk och äcklig! Tur att du är en bättre människa med större välvilja än jag är!). Jag hoppas inte pärleporten dammar igen framför näsan på mig när den dagen kommer. Jag planerar leva ett långt liv och förhoppningsvis ska jag hinna utföra några goda gärningar som väger upp de egoistiska och elaka handlingar och tankar jag mot min odödliga själs vilja begår och tänker.
Amen å halleluja..?
PS: som på beställning råkar jag klicka på en reklamlänk...
(www.gudälskardig.com)
...och får veta att:
"Syndens lön är döden." (skilsmässa från Gud) Romarbrevet 6:23
Dags att börja be om syndernas förlåtelse på allvar nu eller..? =)
Gubbfan - still stalking strong
Halv nio på morgonen kommer Morsan och Siss till Hpda med stockholmsbussen. Jag går för att möta dem ihop med det enda barnet som kommit so far. Vi promenerar på trottoaren längs Norra Esplanaden och jag kan redan se två silhuetter som kommer släpandes på ett berg med packning.
"Yes, där är de!" tänker jag och vinkar.
Då, från ingenstans, glider en svart Volvo 740 upp bakifrån. Jag ser omedelbart vem som sitter bakom ratten och försöker göra mig osynlig (blundar hårt, och tänker "syns inte, finns inte, syns-inte-finns-inte!!"). Först saktar bilen in i höjd med mig vilket får mitt hjärta att slungas upp i halsgropen. Men så får han upp farten igen och hjärtat dimper ned bakom revbenen igen i tron att jag kommit undan. Jag inser snart mitt misstag och förstår att han har utformat en ny, ondskefull plan. Gubbfan styr rakt mot Morsan och Siss, stannar i höjd med dem och säger med ett smörigt tangogrin:
"Ni vilja sussen, va? Var ni åka, jag söra!" (Neeejh! Han ger sig på min familj!!) Morsan och Siss har ju inte en aning om vad det är som egentligen pågår.
"Nojomenvisståtacksåmycke!!" ler de i två stora colgatesmajl.
Gubbfan vältrar sig ur bilen och rycker upp bagageluckan för att langa in packningen. Jag har stannat ungefär tio meter ifrån dem och får bara till ett blekt leende när han vinkar. Morsan och Siss vill hälsa på mig, men när jag försöker gå närmare vägrar barnet jag håller i handen att ta ett steg till. Barn vet!
Lyckligtvis nöjer sig Morsan och Siss med att få väskorna levererade till dörren och väljer att promenera tillbaka till jobbet ihop med mig. Jag drar en snabb resumé om vad som utspelat sig under tiden de varit borta. Jag får förfärade blickar och utrop. De förstår mig precis.
"Va, kom han och plingade på dörren?!!"
"Vilken fräckhet!!"
"Jag kan bara inte trooo det!"
Så Gubbfan: Den enkla gick inte!
Vuxenpoäng
http://www.vuxenpoang.com/
Resultat
Vuxenpoäng: 13.7
Min ålder borde enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse vara 25,1 år. Enligt vakten på stället jag var på förra lördan var det tveksamt ifall jag ens var 18. Fick legga in. (!) (KAN ha berott på synfel också. Man vet ju aldrig vad det är för närsynta gorillor de ställer vid dörren på såna ställen...)
Enligt mig så måste jag vara GANSKA vuxen ändå eftersom jag numera tycker det är kul att få vifta m legget när jag köper snus eller ska på krogen - fast jag är 27.
Sov gott, nu ska jag lägga mig o sova.
Imorgon kommer mensvärken vara borta.
He is stalking me!!
Nu ska jag berätta vad man riskerar utsättas för som ung Fröken.
Ett av barnen på dagis har en pappa som jag i fortsättningen kommer att referera till som Gubbfan.
Gubbfan är en stor, svettig finne på 45+ med en mage så stor att jag inte skulle nå runt honom med båda armarna hur mycket jag än försökte. För ett par veckor sedan när Gubbfan hämtade sin dotter försökte han få mig att kidnappa alla de barn som ännu inte hämtats av sina föräldrar för att kunna följa m honom på tivoli i Torne. Då skrattade jag bara och sa att det gick ju inte!
I fredags var det dags igen. Han parkerade på en bänk i barnens omklädningsrum och började bearbeta mig. Först försökte han få med mig till finska Kukkola på karaoke. Jag slingrade mig skickligt och sa att jag redan hade planer för kvällen. Tjänstvilligt erbjöd han mig då att i stället få komma hem till honom. En annan dag. Söndag kanske? Jag fortsatte slingra mig och talade om vilken Fruktansvärt Upptagen Människa jag var. Att jag verkligen inte hade tid. Skulle ju jobba natt och då behövde jag ju sova sen, och gräset Måste faktiskt klippas i helgen och pappa ville nog säkert ha besök och...
"Joppa natten? Va tu joppa natten? Tu komma joppa mig natten?"
Jag skrattade nervöst och sa att jag jobbade som telefonist på Taxi Haparanda och undrade vad han hade tänkt att jag skulle jobba med hos honom egentligen. Ägde han kanske också ett taxibolag?
"Ha ha ha!" Skrattade han så att magen gungade. "Nä, tu kunna joppa antra saker va!" Och blinkade med ena ögat.
Med panik i rösten talade jag då om för honom att jag minsann hade pojkvän, fast han var i Sthlm. Då garvade Gubbfan ondskeullt och sa med sin grova finska brytning att en pojkvän så långt borta spelade väl ingen större roll! Fast det tyckte ju jag förstås. Han glodde på mig en stund och så sa han flinande att vi kunde ju umgås lite ändå.
"Du komma till mig, para såtär vänner, inte såtär säärlek, vettu? Ja?" Jag hade inte den minsta lust att para mig med honom, vare sig jag fick hans vänskap eller kärlek! Hade hunnit fundera på att ringa polisen flera gånger om när han till slut reste sig upp och gick. Så fort han var utanför dörren kastade jag mig på telefonen. Med bankande hjärta och darrande händer ringde jag T och sa att jag bara var tvungen att höra hans röst en stund för att lugna ner mig.
Omklädningsrummet stank av hans after shave i timmar efteråt.
Idag kom nästa grej. Jag låg fortfarande på soffan och övervägde ifall jag sovit färdigt eller inte när det plingade på dörren. Trodde det var pappa så jag gick och öppnade som jag var i bara trosor och t-shirt (utan bh under!). Och tror du faan inte att det var Gubbfan som stod där ute och flinade i shorts, skinnväst, stora solbrillor och med svetten lackande i pannan. Sin dotter hade han med sig också, så att jag inte skulle kunna härja. Jag ställde mig i dörröppningen så att de inte skulle kunna komma in och tänkte att vill han in så får han fan Lyfta undan mig!
Gubbfan glodde på mina bara ben och det som gungade innanför t-shirten och började dreglande dra någon vals om att de varit på väg ner till stranden här nedanför för att bada och så hade hans dotter känt igen morsans bil på gården. Kyss mig i arslet! Jag tror inte ett ögonblick på att ni åkt 2,5 mil hit ut bara för att låta lillflickan ta sig ett dopp ihop med mig!
"Min totter vilja tu komma pata met henne"
"Vet du, jag tror inte det finns någon alls här som vill bada. Du är gubbsjuk och vill kolla in mina tuttar när jag leker med din dotter i bikini, det är vad jag tror!" Sa jag inte.
Diskussionen hade säkert kunnat bli lång, men jag räddades av att en av byalkisarna kom cyklande och tvärstannade när han fick syn på oss. Han släppte cykeln som välte ned i diket och kom ragelstudsande för att berätta att han hittat sin låda med fiskedrag nere på stranden. Den hade legat där flera dygn under tiden han vänt upp och ner på hela lägenheten efter den! Och titta! Inte ett enda drag fattades! Karungi var bra. I Stockholm hade de snott allt på en gång. De hade varit schysta på socialen och fixat en lägenhet åt honom. Låtit honom välja mellan Seskarö och Karungi när han bott i husvagn inne i Haparanda. Seskis var så stökigt. Och i Stockholm, där fanns det knark också. Här kunde man höra fåglarna. Det tyckte han om. Och imorgon skulle hans kusin komma och hälsa på!
Gubbfan insåg att det inte skulle bli mer flörtande idag och började säga hejdå. Lättad sa jag hejdå till allihopa och gick in. Och låste dörren.
Grillfest med Kompisarna Från Förr
När jag skulle hämta henne kröp hon runt på köksgolvet och torkade upp utspilld juice.
"Ska bara blöta håret och dra på ett par jeans så åker vi" sa hon.
Väntade.
Men så skulle påsarna med det marinerade vändas lite också. Och ölen var ju inte kall! In i frysen med dem.
"Jag är klar. Du måste bara klippa min lugg!"
"M, har du någon vass sax?"
M letade.
L letade.
Jag väntade.
Ingen vass sax. Men en slö!
Jag klippte, fint!
"Ska du ut ändå?" undrade jag.
"Ingen utgång" lovade L, men sminkade sig noga och lade varje hårstrå på plats.
Och drog på sig snyggjeansen.
"Men ingen utgång idag" sa L igen.
Jag väntade.
"Är du klar?"
"Jo. Jag ska bara packa väskorna."
Väntade.
Länge.
"NU, äker vi!"
In med allt i bilen och så iväg.
"Nej förresten, Ica först! Glömde visst köpa potatissallad!"
"Och så måste vi hämta S och AM!"
Vi kuskade runt stan och hämtade potatissallad och glada töser med marinerade grillspett.
Och så äntligen iväg. Nikkala. Där före affären, det röda huset med vitt staket! Oj så stort! Och ännu större inuti.
Det tog en evig tid innan vi kom iväg, men grillfesten ute i Nikkala med Kompisarna Från Förr överträffade alla mina förväntningar. Så jag fick rätt. Jag hade ångrat mig om jag låtit bli.
Vid midnatt körde jag en överfull last med glada töser in till stan . Nu skulle de minsann ut!
Bilen tömdes och jag åkte hemåt. Från förfesten direkt till efterfesten.
JV somnade på köksgolvet men jag och I satt länge och pratade. Vände och vred på universum, livet och dess mening tills klockan gick om sig själv och ögonen i kors. Till slut fick vi ändå ge upp och promenerade hemåt. Solen stod redan högt när jag hämtade täcket och lade mig på soffan och somnade till TV-shop.
Sluta ring!!
Ihålig
Därför fuskade jag och drog till m en lista-om-mig-och-ingenting. Förlåt.
...konstigt..
Trots att jag är alldeles tom(?) känns det som att något trycker på och vill ut. Finns det något där inne som jag inte vill kännas vid? Något som skulle behöva komma ut i dagens ljus, dammas av, synas, åtgärdas? Nu saknar jag den där någon igen. Någon som jag kan ge alla tankar till och få en ärlighet tillbaka av.
Eller är jag bara skitnödig?