emas

På väg hem från jobbet igår råkade jag ut för en sån där typisk överhettning. Det händer när mer än fem tankar försöker ta sig igenom min hjärna samtidigt och systemet överbelastas. Den här gången hände det just när jag körde förbi Älvagård i (lagliga!) 90 knyck. Jag förvånade till och med mig själv genom att tvärbromsa och göra en halsbrytande vänstersväng. Jag undrar hur förvånade de blev i bilen bakom. För att inte tala om dem i den mötande bilen! Deras förvåning kan ha låtit ungefär såhär: "Saaaatana VITTU!!! Va i hällvette hålle du PÅ me särringjävel!!!?" 
   Sladdade in på gården samtidigt som jag ringde J2. (Den där förödande femte tanken måste varit "Hälsa på!!") Ett praktexempel på hur en impulsiv förare beter sig i trafiken..
   Mitt halsbrytande skolboksexempel på trafikfarligt beteende visade sig vara helt i onödan. Älvagårdsfamiljen samt Micke satt nämligen och fikade inne i stan. Så jag vände och körde tillbaka.


Här hade jag kunnat berätta om vad vi gjorde den eftermiddan och kvällen...
(titta när lill-L badar i älven, käftas m Micke, alla tillbaka till Älvagård, fler besökare, käftas lite mer, sjunga tvåtusen barnsånger, grilla på baksidan, se tragikomisk film, bubbla)  
...men det ids jag inte!


Det slutade i alla fall med att jag sov över på Älvagård. Jag och två till knoppade på den gigantiska "hörnsoffan" i vardagsrummet. På morgonkvisten drog även J2 och S in sina madrasser i vardagsrummet. De har en myggläcka nånstans och hade invaderats av en armé blodtörstiga norrlandsvampyrer. De starkaste misstankarna riktas mot kakelugnen, men ingen vet säkert.

Det kryper i kroppen och jag vill ut, ut ut!

Och där ute ropar de
Ema kom ut, gör oss sällskap en stund!
Vi är törstiga och vi längtar efter dig
Vi vill suga, dricka
Ditt blod!
Bloooood!!

MYGGJÄVLAR!!

Rätt tung dag. Men jag orkar inte tänka mer på sånt just nu, så jag ska berätta något annat istället.

För några veckor sedan kom en man hem till mamma och ville ha med henne i ett uppror mot Mikael Styrman och Ekfors groteskt höga elnätspriser. De skulle låta bli att betala räkningarna tyckte han. Hon ställde sig tveksam till den metoden men sa sig vara villig att komma på ett möte för att diskutera vidare åtgärder.
Idag plingade han på dörren igen. Den här gången var det i ett annat ärende.
Han berättade vem han var och att han varit här tidigare i ärendet jag just beskrev.
"Är din mamma hemma?" undrade han.
"Nej, hon åkte iväg till stockholm igår" svarade jag.
"Blir hon borta länge?" kom nästa fråga
"Till måndag nästa vecka är hon hemma igen"
"Ni har en ny garageport ser jag?" sa han (väldans så intresserad man var då!).
"Ja, jo.. Det har vi." svarade jag.
"Vad ska ni göra med de gamla portarna?" undrade han
"Vet inte"
"Tror du din mamma skulle vilja sälja dem?"
"Vet inte"
"Kan du fråga henne?"
Jag såg frågande på honom
"Ja.. Jo, jag skulle kunna ringa och se om jag får tag på henne antar jag"
"Bra, gör det" tyckte han
Så jag ringde och undrade om hon ville sälja dem o hur mkt hon ville ha för dem. Det visste hon inte. Ska jag bara ta vad han erbjuder då? undrade jag. Det tyckte hon.

Jag sålde mammas garageportar för en hundring styck.

Det funkar hyfsat nu. Klart att jag känner ångestmonstret flåsa mig i nacken ibland, men jag har inte blivit tagen de senaste dagarna. 

Siss är ute och cyklar. Igår kom hon o T till Särna där de tydligen våldsgästar ett syskonpar. Mat och husrum i utbyte mot vedstapling, matlagning och brödbak. Är glad att det fungerar, att man faktiskt kan göra så! Hoppet är kanske inte helt ute för den här världen.

JV har genomfört sin date och den verkar ha gått hyfsat ändå. Roligt! Ska förhöra honom närmare när han kommer hem nästa gång. 

Lite i taget kan jag slappna av, öppna ögonen och våga känna efter. Även om saker inte blir som jag vill så kommer jag nog att överleva i slutändan. Det måste man ju.
För livet fortsätter visst. Alltid.


Hur känns en hjärtattack?

The Green Mile har jag ju iofs sett förut, men hur kunde de ta slutet ifrån mig? När bara några minuter återstod blev tvn bara svart. Fan ta dem. Längtade efter att få gråta! Oavsett var det roligt att få träffa M igen. Nästan ett år sedan sist och ändå så lätt att prata. Undrar ibland vad jag gjort för att förtjäna mina vänner.

Känner mig som en eka på drift på ett stort hav. Ena stunden är det härligt, som ett äventyr och nästa blir jag frustrerad över min egen litenhet och maktlöshet. Jag bara följer med och jag vet inte om det enbart är för att jag inte kan styra, eller om det är så att jag inte vill eller törs. Tillvaron känns nyckfull, planlös, oberäknelig.

Jag önskar jag hade någon att spegla mina tankar hos. Lämna dem ifrån mig och få tillbaka en reflekterad bild, färgad av någon annans erfarenheter och värderingar. Men just nu känns det inte som att det finns någon som jag kan ge dem till utan att redigera och cesurera. Det ligger så mycket emellan. Rädslor, närhet, avstånd. Alla har känslor eller samveten som måste skyddas. Jag vet att jag inte borde behöva göra det eller tänka så, men jag vet också att det jag skulle få tillbaka skulle vara  tillrättalagt. På samma sätt som jag skyddar dem så skyddar de mig. Och det är inte det jag vill få tillbaka! Just nu önskar jag bara att jag kunde få vara naket ärlig och få samma ärlighet tillbaka. Ska det vara så svårt? Kanske är det bara någon som måste våga vara först? Men måste det vara jag?

För nära inpå är det svårt att se skogen för alla träd.
Jag har skjutit ångesten och tankarna åt sidan. Jag kan ju inte lösa något just nu ändå, så varför lägga så mycket energi på alla dessa tankar! Avstånd och andrum ger distans och objektivitet och i slutändan kan det komma klokheter. Om man har tur.
Undrar ifall anledningen till min positiva livssyn (jo, det är säkert!) bara är ren lathet? Att jag helt enkelt inte ids må dåligt och deppa i längden. Första gången jag har sett lathet som en dygd i så fall!

Hängde m mamma ner till KG-hallen. K hade bett mamma om lite coachning med dansen. Det slipas inför tävlingarna i augusti. Skulle gått över till pappa sen, men han var på väg i säng när jag ringde. Sa han. Vete 17, men han kanske hade korkat upp en flaska.