emas

Måndag 2007-05-07  ---  publicerat i efterhand

Det börjar närma sig ett avgörande. Fy fan för det, men det är skönare så än att gå och inte veta. Vad som helst är bättre än det där tomrummet. Mitt ingenmansland. Dit vill jag inte.
   Ångesten är som ett stort djur. River i mellangärdet. Yrsel och hjärtklappning. Men konstigt nog så är det skönt.
   Vet inte vad som händer sen, och det är väl skrämmande i sig, men just nu är det nästan det bästa. Att få ha ett oskrivet blad. Inser att jag känt mig låst och jag hade inte klarat att bryta mig ur det utan det här. Kommer säkert att be någon slå ihjäl mig, barmhärtighetsmord, dödshjälp. Men då får det vara så. Jag måste få leva!
Ska väl inte ropa hej förrän jag slängt stöveln över ån som M skulle säga *s*. En sak att fatta beslutet. En annan att genomdriva det.
   Det som gör allra, allra ondast, det är inte den smärtan jag själv kommer att uppleva, utan den smärta jag kommer att få se och veta att jag är skuld till. Fy faan för mig.
Lägger inte upp det här förrän det är klart tror jag. Förrän det är officiellt på riktigt.