emas

Jag tänkte börja med att be om ursäkt för att jag är så dålig på att uppdatera, men det börjar kännas lite tjatigt, så jag tror faktiskt jag skiter i det! Orkar någon hänga med här ändå så är det väl värt en klapp på axeln, men det är ju trots allt mest för min egen skull som jag gör det här! Ni som tar del av resultatet kommer tyvärr i andra hand!

Till alla er som är värda en klapp på axeln så kan jag berätta att jag haft ett fantastiskt skönt och avslappnat jullov. Och att jag fortfarande inte vet när det kommer att upphöra. Jag startade datorn för att kolla när läsperioden drar igång igen, men fortsätter att skjuta upp det in i det längsta.

Att avsluta uppe i Gällivare var förenat med rätt mycket separationsångest. I alla fall under tiden jag packade och städade upp i Boendet. Stället och människorna finns ju kvar! Men jag kommer att sakna jobbet. Kanske inte att stiga upp fem på morgonen, sätta sig i en kall bil och åka 3 mil ut i ingenstans för att byta om till världens jävla skitigaste arbetskläder och bege sig ut i iskyla och blåst och pulsa så långt bort från etableringens varma baracker man kan komma utan att hamna i dammen - bara för att upptäcka att man glömt något och få pulsa tillbaka en halv kilometer för att hämta det man glömt. Eller jo. Det kommer jag nog att göra. Det var ju en del av tjusningen med det hela! Allt utom att stiga upp kl 5 på morgonen och vara så trött så att man skulle sälja sin egen mor och pojkvännens alla prylar bara för att få snooza en gång till..

Julhelgen var jag hemma i paradiset och som en extra karamell att suga på visade det sig att Brorsan (den utan fru och barn) skulle komma upp från människobyn och fira en vit jul. Och julen var precis så vit och julig som den skulle. I övrigt kom den med lite mer stolliga upptåg och lite mindre onyttig mat än vad som är brukligt i andra svenska hem, men å andra sidan är det sällan vår familj prickar det som verkar vara norm.. Jag kompenserade med att äta några extra chokladpraliner innan jag åkte därifrån.

God Jul för fan!

Den extremt snygga bonnabrännan jag lyckades skaffa mig ett par ovanligt soliga dagar i juni har bleknat. Var tog sommaren vägen!?? Sista snön jag såg i 'våras' kom den 9:e juni och igår kom höstens första flingor singlande ned från skyn. Inte mycket till sommar det här året. Jag börjar nästan förstå dem som åker skytteltrafik till soliga semesterparadis för att få ligga på stranden och sörpla parasolldrinkar.

Fast jag är inte så bitter som det låter. Jag har haft det rätt bra ändå i kylan och regnet här uppe i Gällivares utmarker. Solen finns väl förhoppningsvis kvar några hundratusen år till, så jag får ta igen det nästa år. Eller året efter det. Eller...


Trevligare:
Åker hem för den här veckan imorgon.
Jag och T har äntligen fått upp lite hyllor och kan börja bringa ordning i det - som det känns - permanenta flyttkaoset!
Skaffat kort på både gym och badhus (till och med börjat använda dem!).
Surströmmingskalas om en vecka.
Två firmafester på g inom en snar framtid.

Så jag är solskenet själv!

Solen lyser och regnet står som spön i backen. Vädret är lika schizofrent som jag!

Jag lyckades vakna i morse, trots att jag låg vaken med en bok till in på småtimmarna. Sov bort förmiddagen på soffan med hundarna. Ska ta fram böckerna och börja plugga. Strax..
  Skrämde nästan slag på mig själv i natt. Höll just på att glida in i sömnen när jag kom på att jag inte varit hos hundarna!  Hjärtat stannade och jag blev alldeles kall i hela kroppen. Klarvaken. Och jag hade ju lovat att jag skulle komma på måndag!! För visst var det väl måndag...? Tog mig en stund att komma fram till att det bara var söndag - hade varit söndag hela dagen! - och att jag inte försummat mina åtaganden. Men jag hade hjärtklappning en lång stund.
  
När jag kom hem var lägenheten mitt uppe i en extreme makeover. Combo är som en vervelvind. Har redan packat det mesta. 

Känns som att jag vill stanna klockan och försöka hinna ifatt. Samla mig lite. T kommer ikväll. Skönt. Han gör mig lugn.

Det var som att jag vaknade upp ur min dvala för en stund. Alla uppgifter jag planerade få klart innan tentan hade lämnats in och den hemkomna Combon rumsterade i köket. 
  Hon har redan börjat packa. Blir lite nostalgisk o sentimental. Känns på något sätt som att en era är på väg mot sitt slut. Jag har flytt från det där jag föreställer mig att 'bli vuxen' är så länge. Men dit måste man kanske inte ändå. Eller så är jag kanske redan där, och mina föreställningar är bara fantasier.

Gud så jag börjar veckla in mig här nudå. Var inte alls tanken eller meningen. Jag var ute på en lång promenad och mediterade över några stora existensiella frågor, så jag antar huvudet är kvar där ute någonstans. Ska inte tynga er med allt det *skratt

Hade gärna stannat här, i vaket tillstånd, men jag måste ner och gegga runt i pluggträsket några dagar till. Jag ställer väckarklockan på fredag kl 14.00. Då är läsperioden slut på allvar.

Jag har kryckvägrat ända sedan jag klev ur sängen på uppvaket o nu tänker jag inte knapra mer piller heller. Tog en Ipren igår morse, men det var den sista. Jag är en hård brud jag!
Nej, allvarligt talat var det här en barnlek. Den där halvmaran är jag väl inte redo för riktigt än, men smärtan är långt under det outhärdligas gräns. Så varför knapra piller?

Kravlade ur sängen för bara en liten stund sen och nu pratar magen om frukost. Ska gå och se vad Emas Kök bjuder på.