emas
Vuxen med rumpan bak
Har släpat på den där jag-vill-springa-iväg-och-gömma-mig-känslan i flera dagar nu. Sitta bakom en sten och gråta och tycka synd om mig själv och vänta på att någon hittar mig, kramar mig och säger att allt är bra, nu går vi tillbaka och äter en smörgås och dricker the. Fast vem skulle ge sig ut i skogen och leta efter mig nu då? Nä, just det. Och då är det ju rätt meningslöst. Det hål jag grävt ner mig i kommer jag att få ligga kvar i tills jag bestämmer mig för att kravla mig upp på egen hand. Jävla skit, vad det är jobbigt att vara vuxen!

Hur man än vänder sig så har man rumpan bak, eller hur?